Tacksam var jag för att doktorn sa att -nej, detta verkar inte vara psykiskt, du sänder mig inga sådana vibbar alls.
Ja, mycket tacksam är jag då min största rädsla är att jag ska få en läkare som går direkt till slutsatsen att det är mitt huvud som spökar för jag vet att många av mina symtom liknar symtomen för en människa som inte mår bra psykiskt. Jag har själv spekulerat i detta för visst finns det alltid en risk att man hamnar där själv utan att man märker det så är trillar man rakt i den där fasansfulla väggen t.ex. men nej, hur jag än vecklar ut och in på mig själv så känner jag att jag psykiskt mår bra. Jag är ta mig fan kär i livet, jag älskar det liv jag har, varje dag. Som min sambo säger med jämna mellanrum, - du älskar så många saker, älskling!
Vet ni vad. Jag talar så lugnt om hur jag mår med doktorn för jag är inte speciellt rädd. Går man och tror att livet ska vara en dans på rosor utan dippar och motgångar så kommer man snart bli deprimerad och besviken på det liv man "fått". Livet är ingen jävla dans, vi stöter på motgångar från och till. Livet tar ingen som helst hänsyn och är extremt orättvist. Ingen, ingen, ingen kommer att leva ett liv där man lever helt utan motgång, svåra beslut och sorg. Om någon mot förmodan gjort det så har man inte levt... livet är oberäkneligt och fullt av både glädje, sorg och vissa stunder får vi till och med känna på den där den där dansen på rosor.
Det är svårt att omfamna de händelserna som fört mig till tårar och jag vet att jag kommer behöva fälla många fler men det är så livet ser ut och man måste försöka leva det utan att vara för ängslig och orolig. Hur fånigt det än låter så har man bara ett liv och inte tänker jag leva det med att vara rädd över vad som kan tänkas hända. Jag är inte rädd för att få veta vad som är på tok i min kropp, när jag väl vet kan jag göra det bästa av situationen som nu är ohållbar och ett stort ömt frågetecken. Det är lätt att säga nu när jag lever i ovisshet och kan hoppas på att det är borrelia eller något annat som går att behandla men när jag vet vad det är som orsakat de här två åren av kamp så ska jag om det så behövs påminna mig om att jag älskar så många saker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar