Jag vaknar av mardrömmar fler dagar i veckan och ofta är de utspelade i sovrummet… skulle kunna likna drömmarna som typ hallucinationer i det rum som jag befinner mig i. Jag har stängt fönstret i panik för att blod forsar in genom fönstret, jag har med pannan mot stolen bredvid sängen stirrar in i en liten flickas ögon och likaså vaknat för att möta en främmande mans blick i sängen mitt i mot mig utan att kunna röra mig eller skrika. Jag förstår nu att det är drömmar, livrädd blir jag så klart innan jag vaknar och kan tänka klart men som barn var jag alltid rädd. Jag fick på madrass flytta från mammas och pappas sovrum närmre och närmre mitt sovrum på övervåningen, som jag minns det höll vi på minst en vecka att flytta madrassen. Jag grät, grät och grät. Jag kan förstå att jag var så rädd, jag minns hur jag såg saker i hallen mellan mitt och lillasyster rum, särskilt en planka som stod lutad mot väggen, hur den hela tiden vajade fram och tillbaka och jag minns hur en äldre dam satt i hörnet i mitt rum. Tänk att se saker i den verkliga miljön och inte kunna reflektera, utan på verkligt tro att det ”spökar”. Klart jag var rädd! Glad att jag är äldre och har en möjlighet att tänka flera steg längre. Glad att jag har en sambo som kan lugna ner mig, få mig att somna om på två sekunder.   

Jag hade dock en dröm för någon vecka sedan som är lite annorlunda från de andra och egentligen kan det nog inte kallas för en mardröm men ja, det är ju min största rädsla i princip. Jag har lite svårt att släppa den, fast jag vet ju att det bara är en dröm.
I drömmen såg jag en ung man och en ung kvinna tillsammans med vad jag tror var deras första barn, ett litet barn, kanske ett år. Min kropp solvarm, sandstrand, blå himmel, klarblått vatten, de svalkade sig i vattenkanten. Jag såg på dig och sa, det där kommer jag aldrig att få uppleva.

Jag blir nästan lite ledsen när jag tänker på den för i stunden var den så verklig. Jag kunde verkligen känna solen i ansiktet, sanden mellan tårna men jag satt ju på utsidan av det som jag vill ha ut av mitt liv, troligen det jag vill mest i hela världen. Jag vill vara någons mamma och jag vill sitta i strandkanten med min man och vårt barn. Jag vill leva och jag vill känna solen på mina axlar, på min nästipp och oroa mig för solens strålar då mitt barn slänger av sig solhatten gång på gång, ingen större oro än så (ja, jag vet… det är nog en omöjlighet).

Jag tror inte att jag ska dö, det gör jag inte men det är klart att någonstans långt där inne finns väl en rädsla som tar sig uttryck på så sätt. Det är väl klart, alla vet ju att levern är viktig så självklart är det lite läskigt att inte veta om den är frisk eller inte. Det vore väl konstigt annars? Jag älskar ju livet och är nyfiken på hur det kommer att utspela sig.

Lite eftermiddagstankar såhär en tisdag. Tror att det väder vi haft de senaste dagarna lurar mitt huvud och tangentklickande fingrar till att tro att det är höst. 

Så precis på den där guldstolen med röd plyschsits sitter jag nu & skriver, dricker citron-te med ingefära och honung. 
Just nu har jag några dagar ledigt, det är verkligen guld värt att ha sammanhängande dagar av ledighet så man hinner vila upp sig mellan arbetspassen för ja, om några veckor börjar jag skolan igen utan att ha haft den där semestern som är så välbehövlig. Jag tar mina chanser allihopa och samlar energi, har varit den lugnaste sommaren någonsin om man bortser från att jag arbetar vill säga men ja, det är också så den behöver vara. 
Det har varit ganska mycket det här året hittills, flytten i januari till en ny stad, att börja studera, att flytta igen till en ny plats och att påbörja ett nytt jobb innan skolan hade slutat för sommaruppehåll och ja, mitt i allt så ligger ju det där frågetecknet… hälsan. Jag är så stolt över mig själv, att jag trots att jag inte mått bra fixat det första halvåret helt utan att stöta på några motgångar. Visst har det varit tufft, visst har jag gråtit många morgnar, dagar & kvällar och mått riktigt kasst men så himla kul det varit också, verkligen!
Så hälsan är fortfarande ett frågetecken, när jag tänker på hur jag mår så är det mycket som rör sig i mage, bröst och huvud samtidigt som det känns helt tomt & lugnt. Konstig känsla! För några månader sedan hittade man en förändring på levern, om det är ofarligt eller inte vet man ännu inte men jag känner mig ändå trygg, doktorerna här känns proffsiga, de verkar ha koll på mig och om ett halvår ska jag på min tredje röntgenundersökning av levern för att säkerhetsställa om förändringen är ofarlig eller inte. Jag känner mig trygg och jag har fått bra kontakt med en läkare på min Närhälsa. Vi ska talas vid nästa vecka då jag känner att jag inte bara kan kämpa på ännu ett halvår, jag behöver någon typ av hjälp innan dess. Jag är ta mig fan en kämpe, det vet jag nu mer än någonsin, men någon gång tar ju energin slut och även om jag inte är där nu så är det faktiskt 2 år & 10 månader som jag har kämpat på så ja, det vore skönt med bara minsta lilla som kan underlätta för mig. I skolan kan jag inte få hjälp med t.ex. längre tid för inlämning om jag inte har ett läkarintyg som visar på att jag har någon typ av diagnos så man hamnar i en ganska klämd sits. Det är dock lättare att studera än att jobba, jag planerar mina dagar med plugg, power naps, mat, promenader och annat som gör att jag mår bättre och nu har jag dessutom fått träffa en sjukgymnast så får lägga in lite pauser med övningar också så ska jag nog klara mig fram till jul också om så är fallet.
Jag känner mig som tidigare sagt trygg, det är sådan skillnad på hur jag bemötts här inom sjukvården och hur jag upplevt många, inte alla men många möten tidigare. Alla jag stött på nu är trevliga och tar väl hand om mig, lyssnar, frågar och jag behöver inte tjata och ligga på utan saker och undersökningar sker ändå och jag har inte behövt känna mig som något katten släpat in, inte en enda gång och då har det varit en hel del besök med olika läkare.
Jag hade faktiskt en period för bara några veckor sedan som jag kände mig piggare, uppförsbackarna på promenaden gick lätt, jag kände mig nästintill utvilad när jag vaknade och höll mig pigg trots långa arbetspass. Mycket tror jag beror på att jag inte behöver lägga energi på att få hjälp, jag litar på att de hör av sig och gör sitt bästa för att hjälpa mig. Det är en go känsla särskilt när man pratar om levern som kroppens fabrik, då behöver man känna att någon har koll, att man är trygg!

Känner mig ungefär sjuhundrakilo lättare efter att ha skrivit av mig lite… det är tungt att hålla det inom sig för egentligen snurrar tankarna dag som natt mer eller mindre men skulle jag dela mina tankar jämt så ah, då har jag nog ingen kvar att hänga med snart så att skriva är guld värt!
Nu får det bli en varm toast, en kopp te till och ett avsnitt av någon engelsk serie där de bygger upp förfallna byggnader till bostäder. Bra avslut på den här dagen!

/ My Ragnarsson  

Här sitter jag i en lägenhet i Göteborg, i Kortedala, i ett litet rum där våra saker står längst väggarna och där våra kläder ligger lite huller om buller i Ikeakassar och där nästintill alla våra saker ligger inslagna i tidningspapper i flyttkartonger. Jag studerar på Göteborgs universitet till förskollärare och jag ska snart lämna in min första examinationsinlämning. När hände allt det här? Vad fort det har gått! Jag trivs som fisken i vattnet här. Jag ler fånigt när jag åker spårvagn och jag njuter när jag faktiskt lyckats hinna med en spårvagn till godo och kan hoppa av ett par stationer tidigare för att vakna till med en promenad och en kaffe på vägen till Pedagogen. Jag älskar att sitta på föreläsningarna och att få använda hjärnan ordentligt igen och det är så spännande att sätta ord på det man gjort inom sin tid förskolan och att få en djupare förståelse på vad det gör för barnen och jag utvecklas inte bara i ord utan synfältet har breddats. Jag har alltid haft ett ganska bra hum om förskolans läroplan men till min inlämning har jag verkligen fördjupat mig i den och jag ser så mycket fram i mot att få använda de kunskaper jag samlat på mig redan nu i mitt framtida arbete inom förskolan. Att jag om 3,5 år få kalla sig förskollärare känns pretty awesome!
 
Ja, jag trivs som ni kan se men jag kommer trivas ännu bättre när vi får tillgång till våran lägenhet i Jonsered, det blir min och Philips första flytt tillsammans. Jag planerar redan i huvudet hur lägenheten ska möbleras och jag längtar efter att laga middag i vårt fina kök och att äta långfrukostar i soffan.

Genom att jag kan planera mina dagar med studerande, promenader och vila så mår jag faktiskt något bättre. Däremot har jag ondare i kroppen nu än tidigare och är svullen om både revben och upp i bröstet vilket så klart gör förskräckligt ont. Det fantastiska är att jag om 1,5 vecka ungefär ska till Inflammationskliniken på Sahlgrenska. När jag läste på deras hemsida så kände jag att ja, det är precis dit jag ska... det är precis så jag mår och har det. Jag hoppas verkligen att doktorn jag ska träffa är bra, att jag blir lyssnad på och att jag kan få hjälp. Nu är det mer än tre år sedan som jag första gången sökte hjälp hos Vårdcentralen.
Minns ni doktorn som tyckte jag skulle gå till Konsum och köpa läsglasögon? Jag gick faktiskt till TGR för att testa, köpte ett par och nej, ögonen blev ännu mer ansträngda och jag fick huvudvärk...

Nu ska jag krya till kojs, se ett avsnitt av New girl. Imorgon väntar en lunch med Guddi och en massa skrivande på tentan.

Ännu en gång så känner jag mig sviken av sjukvården. Efter att försökt få kontakt med läkare på neurologiska i nästan en månadstid har jag gett upp och bett om remiss till en neurologisk mottagningen i Göteborg.
Då jag efter min sjukskrivning inte fått tag på läkare så har jag arbetat några få timmar och kompat resten, rädd för vad som skulle ske om jag inte fick förlängd sjukskrivning och var hemma. Det gick över förväntan och jag lyckades jobba mellan 3-5 timmar per dag. I förra veckan fick jag ett pling i telefonen ang. utbetalning från försäkringskassan för de dagar jag arbetat. Ringde upp FK och sa att jag inte skulle ha pengarna då jag löst det på annat sätt och förklarade läget om att jag inte ens fått veta att jag var sjukskriven var på hon svara att - Va? Är det sant? Så du ska inte vara sjukskriven fram till den 21/1 som det står här?
Herregud, här har jag jobbat & använt mina komptimmar fast att jag egentligen kunnat vara hemma sjukskriven. Dock tycker jag att det har gjort mig gott att arbeta och tänker göra det fram tills jag flyttar fast bara 50%, jag vill få ett fint avslut på min arbetsplats innan jag ger mig iväg för studier.
Så nu hoppas jag innerligt att de kan remittera mig och att något sker snart, är verkligen osäker på huruvida jag ska klara att studera 100%.
Det är så sorgligt att man ska behöva må så här och behöva kämpa för att få hjälp... och varje gång man tycker att man nått någonstans så lämnas man ännu en gång hjälplös.
 

Det finns inte så mycket att skriva om när man är sjukskriven. Dagarna går fortare än jag trott men väntan är obeskrivlig, den är utmattande. Jag vet inte mer än att jag troligen blir sjukskriven längre, att läkaren har semester och att ögon fortfarande inte givit info till neurologiska mottagningen. 

Det är bara att vänta... 

Tycker att saker och ting går i vågor, särskilt denna veckan. Var riktigt dålig i måndags och hade stickande och brännande smärta i nacke, rygg, axlar och i ena höften och trött som bara den var jag. I onsdags kände jag mig piggare, tog en promenad och hälsade på barnen och kollegorna på förskolan. Fantastiskt mysigt att se allihopa igen, saknar jobbet så dant. Jag fick ett fint välkomnande med tusen kramar och små glada hej och tjut, sångstund med ukulele och julpresent från våra barn och dess föräldrar. Fylld av energi och kärlek gick jag därifrån och fick sedan spendera ett par timmar nerbäddad i sängen men det var det värt. Verkligen värt! 

Det jag menar med att det går i vågor är att jag kan känna mig ganska pigg vissa stunder på dagen och sen ger jag mig ut på ett litet ärende, en fika eller liknande så är det som om jag sprungit ett maraton, jag är döslut.

Jag har faktiskt ett glatt besked också, det kändes som om det var längesen jag fick det. Jo, jag har kommit in på förskollärarutbildningen i Göteborg. Fick en chock när jag insåg det, hade inga förhoppningar alls och mitt i allt stök med hälsan så har jag inte tänkt på att jag ansökt ens. 

Nu är jag inne i ett hektiskt och galet lägenhetsletande, jag & Philip måste vara på plats den 18/1 för då börjar skolan. Jag är galet stressad men ack så glad! Idag har vi gjort en annons på blocket, hoppas verkligen vi får napp.

Det är med andra ord mycket som rör sig i huvudet på mig just nu. Det är framförallt jobbet, svar från sjukvården på vad som ska göras här näst och om det blir förlängd sjukskrivning, lägenhetssökandet, finns också en viss oro över lägenheten vi nu har som jag sa upp idag för helst vill vi ju inte betala hyran enda till mars och kanske mest av allt är jag orolig över hur jag ska klara att studera när jag mår som jag gör men jag är envis och inte tänker jag tacka nej så hur eller hur så ger jag det en chans.

Nu ska jag bädda ner mig. 

Imorgon ska jag till mor & far, äta god mat och få hjälp med CSN och annat som behövs fixas med innan flytt. 

Kan inte fatta det, jag ska flytta till Göteborg! <3     

  

Idag har jag varit hos ögonläkaren därav de enorma pupillerna på bilden. Två besök var jag inbokad på idag, det första var med en sköterska som gjorde alla undersökningarna, kändes superbra, hon var jättegullig, noggrann och jag gick därifrån glad.
Mötte upp mamma för lunch i sjukhusets cafeteria då det otroligt nog var så att även mamma hade en tid hos ögonläkaren idag vid exakt samma tid. I väntrummet satt jag nervös som bara den, läkaren kom. Redan när jag klev innanför dörren så insåg jag att det här skulle gå åt skogen, som så många gånger förr. Jag kände mig som ett litet barn som fick skäll, ungefär. Med hans tröttaste röst och med upprepade suckar fick jag veta att testerna inte visade något och att hans förslag var att jag skulle gå till Coop efter besöket och köpa ett par läsglasögon. Han hade så mycket att göra (vilket säkert stämde men en halv minut borde han ha råd att ge mig) jag var så oviktig att jag inte ens fick sitta ner en halv minut efter att han droppat de svidande dropparna i mina ögon utan jag fick en servett och blev ledd ut i korridoren. Arg som ett bi och ledsen som bara den gick jag därifrån. Det sista jag behöver nu är någon som är hård i mot mig, det är verkligen inte det jag behöver just nu. Tack kära doktor på din höga jävla stol för att du får mig att känna mig som något katten släpat in, tack för att du förminskar mina besvär och tack för ditt råd... ett par läsglasögon hjälper mig säkerligen då jag inte ser i mörkret...
Imorgon ska jag ringa till neurologiska och berätta hur jag blev bemött och om läkarens råd att köpa ett par läsglasögon. Imorgon ska jag se till att få fortsatt hjälp, heja mig!


 

Tänk om det var jag som packat ihop en ryggsäck med det viktigaste, tänk om det var jag som var tvungen att lämna det som jag kallat mitt hem.

Tänk om det var mitt barn, mitt barn som jag virat in i en filt och som jag trycker så tätt intill mig, så tätt som jag bara kan mot mitt bröst och hur jag desperat försöker lugna mitt gråtande barn genom mina hjärtslag och med mina smekningar över huvudet.

Tänk om det var mitt barn jag höll i handen, som jag höll så hårt för rädslan av att tappa bort varandra. Tänk om det var mitt barns underläpp som darrade, tänk om mitt barn hade ont i magen av hunger och tittade på mig med ögon som svämmar över av tårar och tänk om jag inte kunde möta mitt barns behov. 

Tänk om det var vi som satt i en båt med så många andra, med så många andra som precis som vi lämnar hopplösheten. Som väljer havets faror, resans faror för att jag har lite hopp kvar för dit vi är på väg, där kanske det finns ett liv för oss.  

Hur jag fylld med rädsla skulle hålla om mina barn, pussa deras pannor och viska, var inte rädda, mamma är här. Var inte rädda, mamma är här. Var inte rädda, mamma är här. Var inte rädd, mamma är här...