Det finns inte så mycket att skriva om när man är sjukskriven. Dagarna går fortare än jag trott men väntan är obeskrivlig, den är utmattande. Jag vet inte mer än att jag troligen blir sjukskriven längre, att läkaren har semester och att ögon fortfarande inte givit info till neurologiska mottagningen. 

Det är bara att vänta... 

Tycker att saker och ting går i vågor, särskilt denna veckan. Var riktigt dålig i måndags och hade stickande och brännande smärta i nacke, rygg, axlar och i ena höften och trött som bara den var jag. I onsdags kände jag mig piggare, tog en promenad och hälsade på barnen och kollegorna på förskolan. Fantastiskt mysigt att se allihopa igen, saknar jobbet så dant. Jag fick ett fint välkomnande med tusen kramar och små glada hej och tjut, sångstund med ukulele och julpresent från våra barn och dess föräldrar. Fylld av energi och kärlek gick jag därifrån och fick sedan spendera ett par timmar nerbäddad i sängen men det var det värt. Verkligen värt! 

Det jag menar med att det går i vågor är att jag kan känna mig ganska pigg vissa stunder på dagen och sen ger jag mig ut på ett litet ärende, en fika eller liknande så är det som om jag sprungit ett maraton, jag är döslut.

Jag har faktiskt ett glatt besked också, det kändes som om det var längesen jag fick det. Jo, jag har kommit in på förskollärarutbildningen i Göteborg. Fick en chock när jag insåg det, hade inga förhoppningar alls och mitt i allt stök med hälsan så har jag inte tänkt på att jag ansökt ens. 

Nu är jag inne i ett hektiskt och galet lägenhetsletande, jag & Philip måste vara på plats den 18/1 för då börjar skolan. Jag är galet stressad men ack så glad! Idag har vi gjort en annons på blocket, hoppas verkligen vi får napp.

Det är med andra ord mycket som rör sig i huvudet på mig just nu. Det är framförallt jobbet, svar från sjukvården på vad som ska göras här näst och om det blir förlängd sjukskrivning, lägenhetssökandet, finns också en viss oro över lägenheten vi nu har som jag sa upp idag för helst vill vi ju inte betala hyran enda till mars och kanske mest av allt är jag orolig över hur jag ska klara att studera när jag mår som jag gör men jag är envis och inte tänker jag tacka nej så hur eller hur så ger jag det en chans.

Nu ska jag bädda ner mig. 

Imorgon ska jag till mor & far, äta god mat och få hjälp med CSN och annat som behövs fixas med innan flytt. 

Kan inte fatta det, jag ska flytta till Göteborg! <3     

  

Idag har jag varit hos ögonläkaren därav de enorma pupillerna på bilden. Två besök var jag inbokad på idag, det första var med en sköterska som gjorde alla undersökningarna, kändes superbra, hon var jättegullig, noggrann och jag gick därifrån glad.
Mötte upp mamma för lunch i sjukhusets cafeteria då det otroligt nog var så att även mamma hade en tid hos ögonläkaren idag vid exakt samma tid. I väntrummet satt jag nervös som bara den, läkaren kom. Redan när jag klev innanför dörren så insåg jag att det här skulle gå åt skogen, som så många gånger förr. Jag kände mig som ett litet barn som fick skäll, ungefär. Med hans tröttaste röst och med upprepade suckar fick jag veta att testerna inte visade något och att hans förslag var att jag skulle gå till Coop efter besöket och köpa ett par läsglasögon. Han hade så mycket att göra (vilket säkert stämde men en halv minut borde han ha råd att ge mig) jag var så oviktig att jag inte ens fick sitta ner en halv minut efter att han droppat de svidande dropparna i mina ögon utan jag fick en servett och blev ledd ut i korridoren. Arg som ett bi och ledsen som bara den gick jag därifrån. Det sista jag behöver nu är någon som är hård i mot mig, det är verkligen inte det jag behöver just nu. Tack kära doktor på din höga jävla stol för att du får mig att känna mig som något katten släpat in, tack för att du förminskar mina besvär och tack för ditt råd... ett par läsglasögon hjälper mig säkerligen då jag inte ser i mörkret...
Imorgon ska jag ringa till neurologiska och berätta hur jag blev bemött och om läkarens råd att köpa ett par läsglasögon. Imorgon ska jag se till att få fortsatt hjälp, heja mig!


 

Tänk om det var jag som packat ihop en ryggsäck med det viktigaste, tänk om det var jag som var tvungen att lämna det som jag kallat mitt hem.

Tänk om det var mitt barn, mitt barn som jag virat in i en filt och som jag trycker så tätt intill mig, så tätt som jag bara kan mot mitt bröst och hur jag desperat försöker lugna mitt gråtande barn genom mina hjärtslag och med mina smekningar över huvudet.

Tänk om det var mitt barn jag höll i handen, som jag höll så hårt för rädslan av att tappa bort varandra. Tänk om det var mitt barns underläpp som darrade, tänk om mitt barn hade ont i magen av hunger och tittade på mig med ögon som svämmar över av tårar och tänk om jag inte kunde möta mitt barns behov. 

Tänk om det var vi som satt i en båt med så många andra, med så många andra som precis som vi lämnar hopplösheten. Som väljer havets faror, resans faror för att jag har lite hopp kvar för dit vi är på väg, där kanske det finns ett liv för oss.  

Hur jag fylld med rädsla skulle hålla om mina barn, pussa deras pannor och viska, var inte rädda, mamma är här. Var inte rädda, mamma är här. Var inte rädda, mamma är här. Var inte rädd, mamma är här... 

Det är på helgen som det slår mig att jag är sjuk. På veckorna är alla i sin vardag och dagarna rullar på men när helgen är här så fylls flödet av bilder på vänner som är ute och har kul och ikväll är även min sambo ute och dricker öl med våra vänner. Världen utanför rullar liksom på som vanligt, vilket den så klart borde men det är då det slår mig och då jag kan känna mig lite ensam då min värld står helt still för tillfället. Vad gör jag denna lördag? Jo, jag sitter här och lyssnar på musik, dricker ett par glas rött och har det bra, riktigt bra till och med. Idag har jag varit på adventsfika hos farmor så den här kvällen är mitt i prick, precis vad jag behöver.

Jag insåg här om dagen att det faktiskt inte bara är jag som är inne på bloggen utan en hel del andra så därför tänkte jag att jag kanske skulle ta och uppdatera. Sedan mitt senaste inlägg har jag fått svar på proverna och alla tester var som de skulle, till min förtvivlan. När sköterskan ringde fick jag inte fram mer än mm, okej och men vad ska jag göra? Hur ska jag gå tillväga? Jag kan inte ha det såhär, jag behöver hjälp!
Min största rädsla är att jag ännu en gång ska bli utan hjälp, att det även denna gång ska sluta med att någon säger att, -det går nog över med tiden, ska du se. En halv sekund efter att vi lagt på så ringde jag pappa i fullständig panik, kunde knappt tala genom gråten. Pappa lyssnade och lugnade mig som vanligt och sedan sa han, -men är du säker på att det är de testerna och inte de från vårdcentralen? Det skulle ju ta längre tid för testerna som de tog på neurologiska. Det stillade min oro lite och jag ringde till neurologiska igen dagen efter för att kolla hur det gick med min sjukskrivning och om det verkligen var så att det var de testerna som var klara. Japp, allt var klart och allt såg bra ut. Jag fick inget svar ang. sjukskrivning utan fick vänta till dagen efter. När jag lagt på ringde jag mamma och berättade att det visst var de testerna och jag hör hur jag ännu en gång hamnar i rädsla och jag frågar mamma -är det mig det är fel på? är det mitt huvud som spökar, håller jag på att bli galen? Nej, så klart inte, sa mamma! Det är läskigt det där när man börjar tvivla på sig själv, för jag vet ju att det inte är huvudet som spökar men när alla tester visar att jag är frisk som en jävla nötkärna och jag ändå mår jättedåligt så är det superlätt att jag hamnar där. Hjärnspökena hälsar på då och då, särskilt när man får så mycket tid till att bara vara när man är sjukskriven.
Dagen efter så ringde det en sköterska och sa att de har skickat en remiss till ögonläkare och att jag är sjukskriven fram till den 15/12. Jag blev helt stum, började skaka... jag som satt där redo med mitt block med punkter som jag skulle använda när de ringde och sa, -vi hittar ingenting och min rekommendation är att du söker dig till vårdcentralen. De sa inte det, jag ska få fortsatt hjälp. Jag vet inte hur många gånger jag tackade sköterskan och jag bad henne att tacka läkaren. Jag var så lycklig.
Bara någon dag senare ringde en sköterska ifrån ögonmottagningen och jag fick två tider redan nu på måndag. Fantastiskt skönt!

Jag har bestämt mig för att göra uppehåll på min akupunktur. Det låter helt knasigt i mina öron att jag medvetet ska göra något som får mig att må sämre men bevisat är att jag inte annars får hjälp, jag måste vara riktigt dålig för att jag ska tas på allvar och få den hjälp jag behöver.
När jag fick beskedet om sjukskrivning så var det inte bara en lättnad utan även ett hugg i magen, jag vill ju inte vara hemma... jag vill ju vara med mina barn och mina kollegor på förskolan, inte gå hemma och vara sjuk. Det tog dock inte lång tid innan jag kunde uppskatta sjukskrivningen och nu förstår jag inte ens hur jag har lyckats arbeta och må såhär, hur bar jag mig åt? I och för sig så hade jag ju då akupunkturen som höll mig över ytan, det spelar absolut in. Ett exempel på när jag inte förstår hur tusan jag burit mig åt och klarat av att arbeta var i torsdags, då mådde jag relativt bra så därför promenerade jag till förskolan för att hälsa på, vi gick till skogen och sjöng lite och jag bjöd på pepparkakor, därefter gick jag och handlade och promenerade hem. När jag kom hem var jag heldöd, fick sova flera timmar och när jag lagt mig för natten fick jag gå upp för att kräkas, även på fredags morgonen. Så trött var alltså kroppen efter en dag som borde vara utan någon som helst ansträngning för mig i vanliga fall.
 
Så glad och tacksam över sjukskrivning och hoppfull inför måndagens läkarbesök och varm av alla fina människor som jag har runt omkring mig och som bryr sig om mig <3

Bleknar, jag är alldeles matt och färglös. Som utan mening, helt tom förutom rastlösheten som kliar i hela mig, upp i halsen, det känns som om den kväver mig.
Tröstlös. Idag är en dag med många Alice i underlandet-tårar. Det är väl kanske så det blir när man kämpar, kämpar och kämpar lite till och sedan tar det tvärstopp. Känner mig helt utan mening idag, som en vålnad av mig själv.
Sjukskriven. Jag som alltid jobbat & som alltid kämpat och nu kan jag inte, jag har inte förmågan och ingen energi alls. Jag är inte mig själv, jag känner mig verkligen jättesjuk. När jag tänker på hur mina dagar brukade vara jämfört med idag så vill jag bara skrika, jag är på bristningsgränsen! Idag har jag lagat en kycklingsoppa, tagit en promenad på en kvart och bakat en kladdkaka som jag inte ens kunde uppskatta för att jag var för illamående och så har jag tittat på Så mycket bättre, that's it.
Snälla, släpp ut mig... eller släpp in mig igen, känner mig som utfryst av min egen kropp som om jag angrips inifrån på något sätt.      

För precis en vecka sedan kröp jag ner i sängen, släckte min lampa och insåg att, shit jag ser ingenting på mitt högra öga! Jag höll mig lugn, tittade lite i spegeln om jag fann något men det gjorde jag inte så med tanken att det nog är bättre imorgon somnade jag.
När jag vaknade dagen efter så var det inte bättre och när jag som vanligt tittade på Nyhetsmorgon insåg jag att jag inte kunde läsa texten. Jag ringde då 1177 som gav mig en tid på vårdcentralen vid 10.15. Väl där fick jag träffa en bra läkare som skickade mig vidare till akuten. Där fick jag göra många tester, ta några prov och fick sedan en remiss till en ögonläkare i Jönköping. Jag ringde mamma, kände mig så liten och rädd och berättade läget och att jag med taxi skulle få åka till Jönköping men mamma kom på ett kick och skjutsade mig, tack och lov. I Jönköping utredde de synen noga, ögonen var som de skulle så ögonaböj fick jag åka till Eksjö igen där en magnetröntgen väntade. Då slog hjärtat ganska hårt. Jag fick därefter inte åka hem utan fick stanna över natt på Neurologiska. Vid klockan 19 var jag på plats, fick ett fint rum och det kändes förvånansvärt bra trots att jag bara någon timme tidigare suttit med tårar i ögonen över att behöva stanna över natten. Pappa hämtade upp Philip och de stannade allihopa en lite stund  men Philip han stannade länge, tills det blev natt. Jag sov oroligt men det kändes tryggt att vara på rätt plats om något skulle hända.

Mitt i frukosten kom en kille körande på en rullstol och sa att nu ska du på magnetkameraundersökning. Jag tittade på rullstolen och sa, - jag är envis och rastlös, jag går. I takt med mina steg i korridoren steg oron, i huvudet for tankarna på mig, kanske hittade de något från gårdagens magnetröntgen. Med skräck i hela kroppen kunde jag ändå behålla lugnet när jag skickades in i tuben, jag kunde känna hur paniken kröp i kroppen men jag kämpade mig igenom de 25 minuterna av trångt obehag. Efter en väntan och många rör med blod fick jag veta att hjärnan var som den skulle. Vilken lättnad!
Pappa fick komma och hjälpa mig med det sista samtalet med doktorn innan jag fick åka hem för då var jag så förvirrad och trött, allt bara snurrade.
Det jag nu utreds för är reumatiska sjukdomar, MS och borrelia. Självklart "hoppas" jag på att det ska vara borrelia då det går att bota men det får tiden utvisa... hur eller hur så är jag inte rädd. Jag känner mig trygg i att nu kommer jag att få hjälp, i två år, mer än två år till och med har jag burit på ett stort och tungt frågetecken, det har varit en kamp och snart så kommer jag att få svar och jag kommer att få hjälp, jag kommer att få tillbaka mitt liv igen. Mitt mål är att jag om tre veckor ska vara tillbaka på gymmet, kanske är det ohållbart men jag är hoppfull!

Imorgon kanske är en bättre dag, imorgon kanske jag istället kan fokusera på hoppet och se de små sakerna istället för att sakna de stora & det som för närvarande är ouppnåeligt.Bara genom det här inlägget känner jag hur rastlösheten och paniken inom mig lagt sig något.

God natt!

Doktorn sa idag att jag är så lugn i mitt sätt att berätta om hur jag mår, att jag verkar så stabil.

Tacksam var jag för att doktorn sa att -nej, detta verkar inte vara psykiskt, du sänder mig inga sådana vibbar alls.   

Ja, mycket tacksam är jag då min största rädsla är att jag ska få en läkare som går direkt till slutsatsen att det är mitt huvud som spökar för jag vet att många av mina symtom liknar symtomen för en människa som inte mår bra psykiskt. Jag har själv spekulerat i detta för visst finns det alltid en risk att man hamnar där själv utan att man märker det så är trillar man rakt i den där fasansfulla väggen t.ex. men nej, hur jag än vecklar ut och in på mig själv så känner jag att jag psykiskt mår bra. Jag är ta mig fan kär i livet, jag älskar det liv jag har, varje dag. Som min sambo säger med jämna mellanrum, - du älskar så många saker, älskling!

Vet ni vad. Jag talar så lugnt om hur jag mår med doktorn för jag är inte speciellt rädd. Går man och tror att livet ska vara en dans på rosor utan dippar och motgångar så kommer man snart bli deprimerad och besviken på det liv man "fått". Livet är ingen jävla dans, vi stöter på motgångar från och till. Livet tar ingen som helst hänsyn och är extremt orättvist. Ingen, ingen, ingen kommer att leva ett liv där man lever helt utan motgång, svåra beslut och sorg. Om någon mot förmodan gjort det så har man inte levt...  livet är oberäkneligt och fullt av både glädje, sorg och vissa stunder får vi till och med känna på den där den där dansen på rosor. 

Det är svårt att omfamna de händelserna som fört mig till tårar och jag vet att jag kommer behöva fälla många fler men det är så livet ser ut och man måste försöka leva det utan att vara för ängslig och orolig. Hur fånigt det än låter så har man bara ett liv och inte tänker jag leva det med att vara rädd över vad som kan tänkas hända. Jag är inte rädd för att få veta vad som är på tok i min kropp, när jag väl vet kan jag göra det bästa av situationen som nu är ohållbar och ett stort ömt frågetecken. Det är lätt att säga nu när jag lever i ovisshet och kan hoppas på att det är borrelia eller något annat som går att behandla men när jag vet vad det är som orsakat de här två åren av kamp så ska jag om det så behövs påminna mig om att jag älskar så många saker!  

Om en vecka har jag ett besök hos läkaren. Jag har så mycket förhoppningar på det mötet. Denna gång kommer remissen från företagshälsovårdens läkare och enligt hans önskemål ska de köra uteslutningsmetoden och ta reda på vad tusan det är som är fel. Hoppas innerligt att den läkare jag ska träffa kan lyssna på mig, ta mig på allvar och som inte låter mig ännu en gång stå utan svar. Hjälplös som de senaste två åren.

Varje morgon när jag vaknar känns det som om jag inte vilat en blund, jag är helt slut, jättetrött och det känns som om jag har jättehög feber men det har jag nästan aldrig utan oftast är temperaturen lägre än 37 grader. Det känns som om jag hela natten hängt upp och ner, som om allt blod finns i huvudet... ni vet som när man var liten och stod på huvudet så känns det som om det dunkar, trycker och bultar, precis så tungt känns huvudet fast med en extrem smärta som går från vänster sida av pannan, ner över örat, ner över hela bakhuvudet och ner i nacken, vissa dagar fortsätter smärtan ner i ryggen, Det är alltid vänster sida. När jag reser mig känns det som om pulsen rusar uppåt och jag blir snurrig. När jag sedan går till toaletten och möts av det starka ljuset från lampan så fylls jag med en extrem smärta, inte så som det var förr som ni nog alla känner igen, att man är nyvaken och tycker ljuset är obehagligt utan det jag känner nu är en huggande smärta i huvudet, vid tinningarna och illamåendet hälsar på. Hela morgonen försöker jag vara stark, jag gör mig i ordning och äter alltid en god frukost framför Nyhetsmorgon innan det är dags att promenera iväg till jobbet fast allt jag egentligen vill är att släcka lampan och krypa ner i sängen i ett kolsvart rum och sova i timmar. För de 9-10 timmarna jag sovit under natten inte är nog. 

På vägen till jobbet, ungefär halvvägs börjar jag känna mig något piggare och jag har energi som räcker i ca. fyra timmar innan jag träffas av en käftsmäll av trötthet och jag börjar ännu en gång må illa och får tillbaka huvudvärken och jag känner mig vimsig som om jag inte kan ta in information och som om hjärnan inte fungerar som den ska så som vid mellanmålet när jag ska duka bordet, jag känner att jag får koncentrera mig jättemycket för att ställa fram sakerna rätt på de två borden. 

Jag står ut, jag gör mitt jobb så gott det går, jag fixar mitt jobb och jag gör det bra. Jag älskar ju mitt arbete, det gör jag verkligen! Jag har bett mina arbetskamrater säga till mig om jag inte klarar mitt jobb, om de känner att jag är mer en börda än en tillgång. De säger att det inte alls är på det viset och jag tror på mina kollegor och jag tror att jag faktiskt lyckas hålla mig uppe rätt bra, det tror jag. Alla sjukdagar är dock ett problem, det är jag medveten om.

När jag kommer hem dimper jag rakt ner i soffan eller sängen och vilar innan jag kan laga/äta mat. På kvällarna ligger/sitter jag mest i soffan, vissa kvällar måste jag sitta upp för att när jag ligger ner känns det som om huvudet ska sprängas och vissa kvällar kräks jag utan några som helst magsymtom, utan förvarning. Jag kryper sedan i säng vid sådär kl. 21. 

Så här är det varje dag, som att vakna upp med influensa varje dag. Vissa dagar kan vara lite bättre, lite lindrigare men de gångerna blir mer och mer sällan. 

Snart har jag ingen livskvalitet kvar. Jag väljer bort saker hela tiden. Som förra helgen när i princip alla min vänner åkte till Göteborg för att fira Halloween men jag väljer att stanna hemma eftersom jag inte kan gå hem när jag känner att jag behöver eller varje dag när jag tittar på mina löparskor på hyllan i hallen eller när jag får hoppa festen för att den råkar vara en lördag eftersom jag behöver två dagar att vila upp mig på för att inte bli sjuk till måndagen. Hela tiden väljer jag bort saker. Hela tiden försöker jag hålla huvudet högt med ett leende på läpparna för vem vill vistas kring en person som hela tiden mår dåligt? 

Nu står jag snart inte ut längre, jag behöver ett svar & hjälp. Håll tummarna för mig och för nästa fredag.  

Instängd med drömmar, viljan att nå mål, med längtan efter svettdroppar som letar sig från min panna och ner till ögonfransarna medan några fortsätter ner över kinderna, saknaden efter att få känna sig stark och utvilad när man kliver ur sängen på morgonen och fylld med energi.

Det onda i magen – det dåliga samvetet i min frånvaro från jobbet, i relationerna, i hemmet, oron över hälsan och frustrationen. Ja, framförallt frustrationen.

Man har bara en kropp, den ska man ju ta hand om, ja...

Så konstigt det är, hur vi kan påminnas om saker, hur vi kan fyllas av våra minnen bara genom att få höra en melodi eller känna en doft m m. det är så fantastiskt hur vår hjärna kan uppfatta olika saker så som ett ting i våra händer kan leda oss tillbaka till ett minne, så som nu när jag satt mig vi datorn.

Jag tog som vanligt på mig lurarna och startade upp Spotify och klickade mig vidare till spellistan Veckans tips, helt utan förvarning kom första låten på, Sigur Rós, Untitled #1. Jag kan inte komma ihåg vad som gjorde att min reaktion blev så stark, jag fick rysningar i precis hela kroppen, ingen kroppsdel blev orörd, mina ögon började tåras och bröstet blev varmt. Nu har jag spelat den om och om igen med samma reaktion men utan att få tillbaka minnet.

Idag när jag var hos min akupunktör pratade vi om precis just detta, så det kan slumpa sig ibland.

Vi pratade om hur häftig kroppen är, hur häftig människan är, allt liv och hur spännande det är. Vi sa att det man önskar så innerligt är att alla kunde få kastas tillbaka in i fina minnen. Vi tänkte på alla de som istället får minnen av de saker de allra helst skulle sudda ut. Hur somliga får ont i magen av helikopterns ljud, hur man kan kastas tillbaka till rädsla när larmet testas första måndagen varje månad eller hur mörkret kan påminna om saker som en gång gjort oss illa osv.

Jag har också kastats tillbaka till stunder och minnen som jag inte vill återuppleva, detta vid mer än ett tillfälle men de flesta av gångerna är det fina minnen jag får ta del av igen. Som hur jag får en känsla av jul när jag skalar en clementin eller hur jag påminns om hur mysigt jag och farfar hade det när vi åt pepparkakor med mögelost och hur mysigt det fortfarande är fast med en stor saknad eller hur jag i mammas och pappas trappuppgång ibland möts av lukten från mammas matlagning men istället kan känna lukten av och få smaken av mormors Frikadellsoppa i munnen när jag går förbi dörren där hon tidigare bott, hur jag fylls av Frankrike när jag går förbi en speciell sorts buske (som jag fortfarande inte vet namnet på), hur jag blir illamående av pastellfärger och då endast en precis färg av rosa, gul eller grön för den påminner mig om den där påsen som var fylld med biskvier som min moster köpte på ett bageri i ett rosa hus som numera inte finns kvar och istället är en målarfirma. Hur röd plysch påminner om morfar och hur ett sprut på handleden av min Chanel tar mig tillbaka till femtonåriga My och Lovisa i Göteborg med deras provremsor i plånböckerna och hur... ja, jag skulle kunna fortsätta hela natten men nu börjar klockan bli mycket och därav får jag sätta punkt, för idag.   

Hösten, den kommer hur vida vi vill eller inte. Oftast möter jag hösten med ont i magen och med en känsla av att man är ensam i det mörka & blöta men inte i år, inte den här gången. Jag möter hösten med ett leende på läpparna.

Jag ha fått ut vad jag ville av sommaren, en tre veckors betald semester som bestod av en resa till Frankrike med min mor & far, många mysiga grillkvällar men nära & kära, mycket träning, många flaskor bubbel, en konsert tillsammans med min pojkvän, jag har odlat örter, blommor m m. på balkongen, varit på festival med syster osv. Jag har gjort saker som är små men som betyder massvis och saker som är stora och betyder lika mycket.

Den här hösten måste jag ta hand om mig. Jag har under ett par månader fått vara frisk med hjälp av akupunktur men känner att det börjar vända åt det sämre igen, det gör mig skiträdd. Så nu blir det fokus på att må bra, helt enkelt. Jag ska äta så bra mat som möjligt dock tror jag inte att det är bra, i varje fall inte för mig, att bara äta rätt och nyttigt hela tiden utan jag tror att man måste få ta det där glaset vin till maten eller den där skålen med glass framför Skins. Jag ska fortsätta träna men jag måste tänka mig för ordentligt, lära mig att lyssna på kroppen och inse att jag inte är tillräckligt frisk för att göra Kaylas träningsprogram utan att jag får hålla mig till power walks, joggingrundor och så ska jag börja simma och jag måste lära mig att vissa dagar så fixar inte min kropp att träna alls för då blir jag sjuk dagen därpå och det hjälper inte att pressa sig för det misstaget ha jag gjort så många gånger om. Jag och Philip har börjat få det mysigt & fint i vår lägenhet men det är också något jag ska jobba vidare med, att det blir ett hem för oss båda och en plats där vi känner oss hemma, ett ställe som är vårt. Jag behöver det, jag behöver ett hem där jag kan slappna av och samla ny energi. Jag tror att hösten kommer bli fin om jag bara får fortsätta vara frisk. Snälla!!

Om du som jag ibland låter dig se världen med ett barns ögon så lovar jag dig att världen blir en fantastiskt vacker plats. Jag finner mig ofta med blicken på de rosa molnen som seglar förbi eller med blicken ner i marken på löven som knastrar när jag promenerar över dom, hur fint solen skiner in genom mitt fönster och kastar brandgula fyrkanter över vardagsrumstapeten eller hur söta fåglarna är när de hoppar på balkongräcket utanför när det regnar.

Man måste se de små sakerna, man måste uppskatta de små sakerna, då blir livet mycket mysigare och allt blir så mycket enklare. Man ska inte blunda för verkligheten, den finns där och vi påminns hela tiden men man kan heller inte alltid gå med huvudet fyllt av det man ser på morgonens nyheter eller andra hemskheter som vi ser och hör för då vet jag att i varje fall jag blir tokig, då kan jag inte leva. Så för att klara av alla hemskheter måste jag få älska de vackra daggdropparna på löven och hararna som jag ser nästan varje morgon när jag tar min genväg till jobbet eller få känna det där kittliga och mysiga  i magen när man slår hål på Créme Brûléen. Jo, ibland måste vi tillåta oss att se världen med ett barns ögon. 

15 långa månader...

Nu måste det vända, jag går sönder. 

Samtalet som jag väntat på i månader skedde igår.

- Mitt råd är att du byter jobb.
- Vill du ha pengar?
- Vi är inte de som tittar i näsan på folk men du är intressant, kanske hör vi av oss och vill använda dig i forskning.
- Det finns ingen litteratur eller fakta som bevisar att fukt orsakar dessa symtom men du kan ju söka lite själv på immunförsvar och sjuka hus och se om du hittar något.
- Du är helt klart intressant, jag hör av mig senare tillfälle.

Så känns allt hopplöst och hjälpen så långt bort igen... förbannat!

Att man kan ha en så klar bild utav vem man är. Att man vet hur man kommer att reagera vid olika situationer, att känna att man är en samlad och stabil person, att man har full kontroll och känner sig själv ut och in, inga konstigheter alls. 

Ungefär så kände jag för ca. åtta månader sedan. När det bara var jag, ingen annan att tänka på. Det var bara jag. Ensam, stark och nöjd.    

Nu är jag lycklig och kär upp över öronen i en fantastisk människa. Tänka sig att jag har en pojkvän, en pojkvän som behandlar mig väl. 

Jag livrädd men nyfiken, trygg men mer osäker än någonsin i vissa stunder, gladare, busigare och jag kan se mig själv planera och fantisera om en framtid inte bara tillsammans med honom utan även saker som rör endast mig så som att jag faktiskt vet vad jag vill utbilda mig till. 

Jag är numera inte ensam och trots det kan jag känna mig ensammast på hela jorden när vi inte är tillsammans, jag saknar honom när han inte är här och jag som alltid trivdes med att vara ensam. Jag har någon vid min sida när jag behöver och även när jag inte behöver, jag kan finna någons hand vid min midja när mardrömmarna letar sig fram under natten, jag kan få gråta på någons axel när dagar är tuffa, jag kan skratta utan spärr med mina grisigaste läten, jag kan trots mina "för stora" lår eller min "tjocka" mage stå naken vid garderoben när jag väljer kläder och känna mig som den finaste i dina ögon och de där pussarna i pannan innan vi skiljs åt! 

Jag är skör och jag är oroligt rädd, jag ä rädd för att bli lämnad för jag vet att det skulle göra så fruktansvärt ont, jag skulle gå i tusen bitar men jag är stolt över att jag trots min rädsla står vi här, du och jag och ja, det betyder att jag någonstans på vägen rev ner den där förbaskade väggen och lät mig bli kär. Att vara en av personerna i ett VI är fantastiskt.  

Du är så nära mig men ändå så långt bort.
Jag gråter för de saker vi gjorde, för allt du gjort för mig och över alla de fina minnen jag har utav dig.
Mina tårar faller för alla de saker som vi aldrig tillsammans kommer att få uppleva och för att jag aldrig kommer kunna skapa fler minnen utav dig. För att jag alltid kommer att få undra hur det hade varit om du hade varit här.
Du är mig alltid så nära men ändå så långt bort. Ett fotografi i en ram på min vägg.

Varje dag är densamma.

Hennes svala fötter trippar över det slitna golvet i vardagsrummet. Sockarna har hon hängt över elementet under fönstret kvällen innan för att de ska vara gosigt varma när hon stiger ur sängen på morgonen. I de stickade sockarna tinar fötterna upp och hon gör en liten piruett och med hjälp av sockan glider hon ett halvt varv och fortsätter sedan mot köket.
Hon fyller tekokaren till hälften och sätter den på plattan bredvid den lilla kastrullen som innehåller två ägg, ett till frukosten och ett till tio-rasten. Allt är i sin ordning.
Fem minuter tills äggklockan ringer ifrån köket och de minuterna använder hon till att måla sitt ansikte framför badrumsspegeln och efter det går hon till sovrummet där hon tar på sig kläderna som hon hängt över stolsryggen kvällen innan och oftast hinner hon gå till vardagsrummet och sätta på tv:n och bläddra fram till rätt kanal. Klockan ringer ifrån köket.
På köksbordet ligger ett skärbräde i trä där äggkoppen som är formad som en fågel väntar, bredvid den en apelsin och snett bakom åt höger den största koppen, i den en tepåse, snöret hänger över kanten och hon binder den försiktigt om koppens öra, den lilla lappen i gult och orange vilar på skärbrädet. Hon fyller kastrullen med kallt vatten och låter ägget svalna och under tiden tittar hon ner i tekoppen och ser hur vattnet långsamt färgas till en kopparröd färg. Knäckebrödet har hon placerat framför den lilla gröna fågeln som nu får sällskap utav ägget.
Likadant varje morgon, varje vardagsmorgon samma sak. Varje dag är densamma.