lördag 28 november 2015

Det är på helgen som det slår mig att jag är sjuk. På veckorna är alla i sin vardag och dagarna rullar på men när helgen är här så fylls flödet av bilder på vänner som är ute och har kul och ikväll är även min sambo ute och dricker öl med våra vänner. Världen utanför rullar liksom på som vanligt, vilket den så klart borde men det är då det slår mig och då jag kan känna mig lite ensam då min värld står helt still för tillfället. Vad gör jag denna lördag? Jo, jag sitter här och lyssnar på musik, dricker ett par glas rött och har det bra, riktigt bra till och med. Idag har jag varit på adventsfika hos farmor så den här kvällen är mitt i prick, precis vad jag behöver.

Jag insåg här om dagen att det faktiskt inte bara är jag som är inne på bloggen utan en hel del andra så därför tänkte jag att jag kanske skulle ta och uppdatera. Sedan mitt senaste inlägg har jag fått svar på proverna och alla tester var som de skulle, till min förtvivlan. När sköterskan ringde fick jag inte fram mer än mm, okej och men vad ska jag göra? Hur ska jag gå tillväga? Jag kan inte ha det såhär, jag behöver hjälp!
Min största rädsla är att jag ännu en gång ska bli utan hjälp, att det även denna gång ska sluta med att någon säger att, -det går nog över med tiden, ska du se. En halv sekund efter att vi lagt på så ringde jag pappa i fullständig panik, kunde knappt tala genom gråten. Pappa lyssnade och lugnade mig som vanligt och sedan sa han, -men är du säker på att det är de testerna och inte de från vårdcentralen? Det skulle ju ta längre tid för testerna som de tog på neurologiska. Det stillade min oro lite och jag ringde till neurologiska igen dagen efter för att kolla hur det gick med min sjukskrivning och om det verkligen var så att det var de testerna som var klara. Japp, allt var klart och allt såg bra ut. Jag fick inget svar ang. sjukskrivning utan fick vänta till dagen efter. När jag lagt på ringde jag mamma och berättade att det visst var de testerna och jag hör hur jag ännu en gång hamnar i rädsla och jag frågar mamma -är det mig det är fel på? är det mitt huvud som spökar, håller jag på att bli galen? Nej, så klart inte, sa mamma! Det är läskigt det där när man börjar tvivla på sig själv, för jag vet ju att det inte är huvudet som spökar men när alla tester visar att jag är frisk som en jävla nötkärna och jag ändå mår jättedåligt så är det superlätt att jag hamnar där. Hjärnspökena hälsar på då och då, särskilt när man får så mycket tid till att bara vara när man är sjukskriven.
Dagen efter så ringde det en sköterska och sa att de har skickat en remiss till ögonläkare och att jag är sjukskriven fram till den 15/12. Jag blev helt stum, började skaka... jag som satt där redo med mitt block med punkter som jag skulle använda när de ringde och sa, -vi hittar ingenting och min rekommendation är att du söker dig till vårdcentralen. De sa inte det, jag ska få fortsatt hjälp. Jag vet inte hur många gånger jag tackade sköterskan och jag bad henne att tacka läkaren. Jag var så lycklig.
Bara någon dag senare ringde en sköterska ifrån ögonmottagningen och jag fick två tider redan nu på måndag. Fantastiskt skönt!

Jag har bestämt mig för att göra uppehåll på min akupunktur. Det låter helt knasigt i mina öron att jag medvetet ska göra något som får mig att må sämre men bevisat är att jag inte annars får hjälp, jag måste vara riktigt dålig för att jag ska tas på allvar och få den hjälp jag behöver.
När jag fick beskedet om sjukskrivning så var det inte bara en lättnad utan även ett hugg i magen, jag vill ju inte vara hemma... jag vill ju vara med mina barn och mina kollegor på förskolan, inte gå hemma och vara sjuk. Det tog dock inte lång tid innan jag kunde uppskatta sjukskrivningen och nu förstår jag inte ens hur jag har lyckats arbeta och må såhär, hur bar jag mig åt? I och för sig så hade jag ju då akupunkturen som höll mig över ytan, det spelar absolut in. Ett exempel på när jag inte förstår hur tusan jag burit mig åt och klarat av att arbeta var i torsdags, då mådde jag relativt bra så därför promenerade jag till förskolan för att hälsa på, vi gick till skogen och sjöng lite och jag bjöd på pepparkakor, därefter gick jag och handlade och promenerade hem. När jag kom hem var jag heldöd, fick sova flera timmar och när jag lagt mig för natten fick jag gå upp för att kräkas, även på fredags morgonen. Så trött var alltså kroppen efter en dag som borde vara utan någon som helst ansträngning för mig i vanliga fall.
 
Så glad och tacksam över sjukskrivning och hoppfull inför måndagens läkarbesök och varm av alla fina människor som jag har runt omkring mig och som bryr sig om mig <3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar