måndag 30 november 2015

Idag har jag varit hos ögonläkaren därav de enorma pupillerna på bilden. Två besök var jag inbokad på idag, det första var med en sköterska som gjorde alla undersökningarna, kändes superbra, hon var jättegullig, noggrann och jag gick därifrån glad.
Mötte upp mamma för lunch i sjukhusets cafeteria då det otroligt nog var så att även mamma hade en tid hos ögonläkaren idag vid exakt samma tid. I väntrummet satt jag nervös som bara den, läkaren kom. Redan när jag klev innanför dörren så insåg jag att det här skulle gå åt skogen, som så många gånger förr. Jag kände mig som ett litet barn som fick skäll, ungefär. Med hans tröttaste röst och med upprepade suckar fick jag veta att testerna inte visade något och att hans förslag var att jag skulle gå till Coop efter besöket och köpa ett par läsglasögon. Han hade så mycket att göra (vilket säkert stämde men en halv minut borde han ha råd att ge mig) jag var så oviktig att jag inte ens fick sitta ner en halv minut efter att han droppat de svidande dropparna i mina ögon utan jag fick en servett och blev ledd ut i korridoren. Arg som ett bi och ledsen som bara den gick jag därifrån. Det sista jag behöver nu är någon som är hård i mot mig, det är verkligen inte det jag behöver just nu. Tack kära doktor på din höga jävla stol för att du får mig att känna mig som något katten släpat in, tack för att du förminskar mina besvär och tack för ditt råd... ett par läsglasögon hjälper mig säkerligen då jag inte ser i mörkret...
Imorgon ska jag ringa till neurologiska och berätta hur jag blev bemött och om läkarens råd att köpa ett par läsglasögon. Imorgon ska jag se till att få fortsatt hjälp, heja mig!


 

söndag 29 november 2015

Tänk om det var jag som packat ihop en ryggsäck med det viktigaste, tänk om det var jag som var tvungen att lämna det som jag kallat mitt hem.
Tänk om det var mitt barn, mitt barn som jag virat in i en filt och som jag trycker så tätt intill mig, så tätt som jag bara kan mot mitt bröst och hur jag desperat försöker lugna mitt gråtande barn genom mina hjärtslag och med mina smekningar över huvudet.
Tänk om det var mitt barn jag höll i handen, som jag höll så hårt för rädslan av att tappa bort varandra. Tänk om det var mitt barns underläpp som darrade, tänk om mitt barn hade ont i magen av hunger och tittade på mig med ögon som svämmar över av tårar och tänk om jag inte kunde möta mitt barns behov. 
Tänk om det var vi som satt i en båt med så många andra, med så många andra som precis som vi lämnar hopplösheten. Som väljer havets faror, resans faror för att jag har lite hopp kvar för dit vi är på väg, där kanske det finns ett liv för oss.  
Hur jag fylld med rädsla skulle hålla om mina barn, pussa deras pannor och viska, var inte rädda, mamma är här. Var inte rädda, mamma är här. Var inte rädda, mamma är här. Var inte rädd, mamma är här... 

lördag 28 november 2015

Det är på helgen som det slår mig att jag är sjuk. På veckorna är alla i sin vardag och dagarna rullar på men när helgen är här så fylls flödet av bilder på vänner som är ute och har kul och ikväll är även min sambo ute och dricker öl med våra vänner. Världen utanför rullar liksom på som vanligt, vilket den så klart borde men det är då det slår mig och då jag kan känna mig lite ensam då min värld står helt still för tillfället. Vad gör jag denna lördag? Jo, jag sitter här och lyssnar på musik, dricker ett par glas rött och har det bra, riktigt bra till och med. Idag har jag varit på adventsfika hos farmor så den här kvällen är mitt i prick, precis vad jag behöver.

Jag insåg här om dagen att det faktiskt inte bara är jag som är inne på bloggen utan en hel del andra så därför tänkte jag att jag kanske skulle ta och uppdatera. Sedan mitt senaste inlägg har jag fått svar på proverna och alla tester var som de skulle, till min förtvivlan. När sköterskan ringde fick jag inte fram mer än mm, okej och men vad ska jag göra? Hur ska jag gå tillväga? Jag kan inte ha det såhär, jag behöver hjälp!
Min största rädsla är att jag ännu en gång ska bli utan hjälp, att det även denna gång ska sluta med att någon säger att, -det går nog över med tiden, ska du se. En halv sekund efter att vi lagt på så ringde jag pappa i fullständig panik, kunde knappt tala genom gråten. Pappa lyssnade och lugnade mig som vanligt och sedan sa han, -men är du säker på att det är de testerna och inte de från vårdcentralen? Det skulle ju ta längre tid för testerna som de tog på neurologiska. Det stillade min oro lite och jag ringde till neurologiska igen dagen efter för att kolla hur det gick med min sjukskrivning och om det verkligen var så att det var de testerna som var klara. Japp, allt var klart och allt såg bra ut. Jag fick inget svar ang. sjukskrivning utan fick vänta till dagen efter. När jag lagt på ringde jag mamma och berättade att det visst var de testerna och jag hör hur jag ännu en gång hamnar i rädsla och jag frågar mamma -är det mig det är fel på? är det mitt huvud som spökar, håller jag på att bli galen? Nej, så klart inte, sa mamma! Det är läskigt det där när man börjar tvivla på sig själv, för jag vet ju att det inte är huvudet som spökar men när alla tester visar att jag är frisk som en jävla nötkärna och jag ändå mår jättedåligt så är det superlätt att jag hamnar där. Hjärnspökena hälsar på då och då, särskilt när man får så mycket tid till att bara vara när man är sjukskriven.
Dagen efter så ringde det en sköterska och sa att de har skickat en remiss till ögonläkare och att jag är sjukskriven fram till den 15/12. Jag blev helt stum, började skaka... jag som satt där redo med mitt block med punkter som jag skulle använda när de ringde och sa, -vi hittar ingenting och min rekommendation är att du söker dig till vårdcentralen. De sa inte det, jag ska få fortsatt hjälp. Jag vet inte hur många gånger jag tackade sköterskan och jag bad henne att tacka läkaren. Jag var så lycklig.
Bara någon dag senare ringde en sköterska ifrån ögonmottagningen och jag fick två tider redan nu på måndag. Fantastiskt skönt!

Jag har bestämt mig för att göra uppehåll på min akupunktur. Det låter helt knasigt i mina öron att jag medvetet ska göra något som får mig att må sämre men bevisat är att jag inte annars får hjälp, jag måste vara riktigt dålig för att jag ska tas på allvar och få den hjälp jag behöver.
När jag fick beskedet om sjukskrivning så var det inte bara en lättnad utan även ett hugg i magen, jag vill ju inte vara hemma... jag vill ju vara med mina barn och mina kollegor på förskolan, inte gå hemma och vara sjuk. Det tog dock inte lång tid innan jag kunde uppskatta sjukskrivningen och nu förstår jag inte ens hur jag har lyckats arbeta och må såhär, hur bar jag mig åt? I och för sig så hade jag ju då akupunkturen som höll mig över ytan, det spelar absolut in. Ett exempel på när jag inte förstår hur tusan jag burit mig åt och klarat av att arbeta var i torsdags, då mådde jag relativt bra så därför promenerade jag till förskolan för att hälsa på, vi gick till skogen och sjöng lite och jag bjöd på pepparkakor, därefter gick jag och handlade och promenerade hem. När jag kom hem var jag heldöd, fick sova flera timmar och när jag lagt mig för natten fick jag gå upp för att kräkas, även på fredags morgonen. Så trött var alltså kroppen efter en dag som borde vara utan någon som helst ansträngning för mig i vanliga fall.
 
Så glad och tacksam över sjukskrivning och hoppfull inför måndagens läkarbesök och varm av alla fina människor som jag har runt omkring mig och som bryr sig om mig <3

lördag 21 november 2015



Bleknar, jag är alldeles matt och färglös. Som utan mening, helt tom förutom rastlösheten som kliar i hela mig, upp i halsen, det känns som om den kväver mig.
Tröstlös. Idag är en dag med många Alice i underlandet-tårar. Det är väl kanske så det blir när man kämpar, kämpar och kämpar lite till och sedan tar det tvärstopp. Känner mig helt utan mening idag, som en vålnad av mig själv.
Sjukskriven. Jag som alltid jobbat & som alltid kämpat och nu kan jag inte, jag har inte förmågan och ingen energi alls. Jag är inte mig själv, jag känner mig verkligen jättesjuk. När jag tänker på hur mina dagar brukade vara jämfört med idag så vill jag bara skrika, jag är på bristningsgränsen! Idag har jag lagat en kycklingsoppa, tagit en promenad på en kvart och bakat en kladdkaka som jag inte ens kunde uppskatta för att jag var för illamående och så har jag tittat på Så mycket bättre, that's it.
Snälla, släpp ut mig... eller släpp in mig igen, känner mig som utfryst av min egen kropp som om jag angrips inifrån på något sätt.      

För precis en vecka sedan kröp jag ner i sängen, släckte min lampa och insåg att, shit jag ser ingenting på mitt högra öga! Jag höll mig lugn, tittade lite i spegeln om jag fann något men det gjorde jag inte så med tanken att det nog är bättre imorgon somnade jag.
När jag vaknade dagen efter så var det inte bättre och när jag som vanligt tittade på Nyhetsmorgon insåg jag att jag inte kunde läsa texten. Jag ringde då 1177 som gav mig en tid på vårdcentralen vid 10.15. Väl där fick jag träffa en bra läkare som skickade mig vidare till akuten. Där fick jag göra många tester, ta några prov och fick sedan en remiss till en ögonläkare i Jönköping. Jag ringde mamma, kände mig så liten och rädd och berättade läget och att jag med taxi skulle få åka till Jönköping men mamma kom på ett kick och skjutsade mig, tack och lov. I Jönköping utredde de synen noga, ögonen var som de skulle så ögonaböj fick jag åka till Eksjö igen där en magnetröntgen väntade. Då slog hjärtat ganska hårt. Jag fick därefter inte åka hem utan fick stanna över natt på Neurologiska. Vid klockan 19 var jag på plats, fick ett fint rum och det kändes förvånansvärt bra trots att jag bara någon timme tidigare suttit med tårar i ögonen över att behöva stanna över natten. Pappa hämtade upp Philip och de stannade allihopa en lite stund  men Philip han stannade länge, tills det blev natt. Jag sov oroligt men det kändes tryggt att vara på rätt plats om något skulle hända.

Mitt i frukosten kom en kille körande på en rullstol och sa att nu ska du på magnetkameraundersökning. Jag tittade på rullstolen och sa, - jag är envis och rastlös, jag går. I takt med mina steg i korridoren steg oron, i huvudet for tankarna på mig, kanske hittade de något från gårdagens magnetröntgen. Med skräck i hela kroppen kunde jag ändå behålla lugnet när jag skickades in i tuben, jag kunde känna hur paniken kröp i kroppen men jag kämpade mig igenom de 25 minuterna av trångt obehag. Efter en väntan och många rör med blod fick jag veta att hjärnan var som den skulle. Vilken lättnad!
Pappa fick komma och hjälpa mig med det sista samtalet med doktorn innan jag fick åka hem för då var jag så förvirrad och trött, allt bara snurrade.
Det jag nu utreds för är reumatiska sjukdomar, MS och borrelia. Självklart "hoppas" jag på att det ska vara borrelia då det går att bota men det får tiden utvisa... hur eller hur så är jag inte rädd. Jag känner mig trygg i att nu kommer jag att få hjälp, i två år, mer än två år till och med har jag burit på ett stort och tungt frågetecken, det har varit en kamp och snart så kommer jag att få svar och jag kommer att få hjälp, jag kommer att få tillbaka mitt liv igen. Mitt mål är att jag om tre veckor ska vara tillbaka på gymmet, kanske är det ohållbart men jag är hoppfull!

Imorgon kanske är en bättre dag, imorgon kanske jag istället kan fokusera på hoppet och se de små sakerna istället för att sakna de stora & det som för närvarande är ouppnåeligt.Bara genom det här inlägget känner jag hur rastlösheten och paniken inom mig lagt sig något.

God natt!

fredag 13 november 2015

Doktorn sa idag att jag är så lugn i mitt sätt att berätta om hur jag mår, att jag verkar så stabil.
Tacksam var jag för att doktorn sa att -nej, detta verkar inte vara psykiskt, du sänder mig inga sådana vibbar alls.   
Ja, mycket tacksam är jag då min största rädsla är att jag ska få en läkare som går direkt till slutsatsen att det är mitt huvud som spökar för jag vet att många av mina symtom liknar symtomen för en människa som inte mår bra psykiskt. Jag har själv spekulerat i detta för visst finns det alltid en risk att man hamnar där själv utan att man märker det så är trillar man rakt i den där fasansfulla väggen t.ex. men nej, hur jag än vecklar ut och in på mig själv så känner jag att jag psykiskt mår bra. Jag är ta mig fan kär i livet, jag älskar det liv jag har, varje dag. Som min sambo säger med jämna mellanrum, - du älskar så många saker, älskling!
Vet ni vad. Jag talar så lugnt om hur jag mår med doktorn för jag är inte speciellt rädd. Går man och tror att livet ska vara en dans på rosor utan dippar och motgångar så kommer man snart bli deprimerad och besviken på det liv man "fått". Livet är ingen jävla dans, vi stöter på motgångar från och till. Livet tar ingen som helst hänsyn och är extremt orättvist. Ingen, ingen, ingen kommer att leva ett liv där man lever helt utan motgång, svåra beslut och sorg. Om någon mot förmodan gjort det så har man inte levt...  livet är oberäkneligt och fullt av både glädje, sorg och vissa stunder får vi till och med känna på den där den där dansen på rosor. 
Det är svårt att omfamna de händelserna som fört mig till tårar och jag vet att jag kommer behöva fälla många fler men det är så livet ser ut och man måste försöka leva det utan att vara för ängslig och orolig. Hur fånigt det än låter så har man bara ett liv och inte tänker jag leva det med att vara rädd över vad som kan tänkas hända. Jag är inte rädd för att få veta vad som är på tok i min kropp, när jag väl vet kan jag göra det bästa av situationen som nu är ohållbar och ett stort ömt frågetecken. Det är lätt att säga nu när jag lever i ovisshet och kan hoppas på att det är borrelia eller något annat som går att behandla men när jag vet vad det är som orsakat de här två åren av kamp så ska jag om det så behövs påminna mig om att jag älskar så många saker!  

fredag 6 november 2015

Om en vecka har jag ett besök hos läkaren. Jag har så mycket förhoppningar på det mötet. Denna gång kommer remissen från företagshälsovårdens läkare och enligt hans önskemål ska de köra uteslutningsmetoden och ta reda på vad tusan det är som är fel. Hoppas innerligt att den läkare jag ska träffa kan lyssna på mig, ta mig på allvar och som inte låter mig ännu en gång stå utan svar. Hjälplös som de senaste två åren.

Varje morgon när jag vaknar känns det som om jag inte vilat en blund, jag är helt slut, jättetrött och det känns som om jag har jättehög feber men det har jag nästan aldrig utan oftast är temperaturen lägre än 37 grader. Det känns som om jag hela natten hängt upp och ner, som om allt blod finns i huvudet... ni vet som när man var liten och stod på huvudet så känns det som om det dunkar, trycker och bultar, precis så tungt känns huvudet fast med en extrem smärta som går från vänster sida av pannan, ner över örat, ner över hela bakhuvudet och ner i nacken, vissa dagar fortsätter smärtan ner i ryggen, Det är alltid vänster sida. När jag reser mig känns det som om pulsen rusar uppåt och jag blir snurrig. När jag sedan går till toaletten och möts av det starka ljuset från lampan så fylls jag med en extrem smärta, inte så som det var förr som ni nog alla känner igen, att man är nyvaken och tycker ljuset är obehagligt utan det jag känner nu är en huggande smärta i huvudet, vid tinningarna och illamåendet hälsar på. Hela morgonen försöker jag vara stark, jag gör mig i ordning och äter alltid en god frukost framför Nyhetsmorgon innan det är dags att promenera iväg till jobbet fast allt jag egentligen vill är att släcka lampan och krypa ner i sängen i ett kolsvart rum och sova i timmar. För de 9-10 timmarna jag sovit under natten inte är nog. 
På vägen till jobbet, ungefär halvvägs börjar jag känna mig något piggare och jag har energi som räcker i ca. fyra timmar innan jag träffas av en käftsmäll av trötthet och jag börjar ännu en gång må illa och får tillbaka huvudvärken och jag känner mig vimsig som om jag inte kan ta in information och som om hjärnan inte fungerar som den ska så som vid mellanmålet när jag ska duka bordet, jag känner att jag får koncentrera mig jättemycket för att ställa fram sakerna rätt på de två borden. 
Jag står ut, jag gör mitt jobb så gott det går, jag fixar mitt jobb och jag gör det bra. Jag älskar ju mitt arbete, det gör jag verkligen! Jag har bett mina arbetskamrater säga till mig om jag inte klarar mitt jobb, om de känner att jag är mer en börda än en tillgång. De säger att det inte alls är på det viset och jag tror på mina kollegor och jag tror att jag faktiskt lyckas hålla mig uppe rätt bra, det tror jag. Alla sjukdagar är dock ett problem, det är jag medveten om.
När jag kommer hem dimper jag rakt ner i soffan eller sängen och vilar innan jag kan laga/äta mat. På kvällarna ligger/sitter jag mest i soffan, vissa kvällar måste jag sitta upp för att när jag ligger ner känns det som om huvudet ska sprängas och vissa kvällar kräks jag utan några som helst magsymtom, utan förvarning. Jag kryper sedan i säng vid sådär kl. 21. 
Så här är det varje dag, som att vakna upp med influensa varje dag. Vissa dagar kan vara lite bättre, lite lindrigare men de gångerna blir mer och mer sällan. 
Snart har jag ingen livskvalitet kvar. Jag väljer bort saker hela tiden. Som förra helgen när i princip alla min vänner åkte till Göteborg för att fira Halloween men jag väljer att stanna hemma eftersom jag inte kan gå hem när jag känner att jag behöver eller varje dag när jag tittar på mina löparskor på hyllan i hallen eller när jag får hoppa festen för att den råkar vara en lördag eftersom jag behöver två dagar att vila upp mig på för att inte bli sjuk till måndagen. Hela tiden väljer jag bort saker. Hela tiden försöker jag hålla huvudet högt med ett leende på läpparna för vem vill vistas kring en person som hela tiden mår dåligt? 

Nu står jag snart inte ut längre, jag behöver ett svar & hjälp. Håll tummarna för mig och för nästa fredag.