Du är så nära mig men ändå så långt bort.
Jag gråter för de saker vi gjorde, för allt du gjort för mig och över alla de fina minnen jag har utav dig.
Mina tårar faller för alla de saker som vi aldrig tillsammans kommer att få uppleva och för att jag aldrig kommer kunna skapa fler minnen utav dig. För att jag alltid kommer att få undra hur det hade varit om du hade varit här.
Du är mig alltid så nära men ändå så långt bort. Ett fotografi i en ram på min vägg.

Varje dag är densamma.

Hennes svala fötter trippar över det slitna golvet i vardagsrummet. Sockarna har hon hängt över elementet under fönstret kvällen innan för att de ska vara gosigt varma när hon stiger ur sängen på morgonen. I de stickade sockarna tinar fötterna upp och hon gör en liten piruett och med hjälp av sockan glider hon ett halvt varv och fortsätter sedan mot köket.
Hon fyller tekokaren till hälften och sätter den på plattan bredvid den lilla kastrullen som innehåller två ägg, ett till frukosten och ett till tio-rasten. Allt är i sin ordning.
Fem minuter tills äggklockan ringer ifrån köket och de minuterna använder hon till att måla sitt ansikte framför badrumsspegeln och efter det går hon till sovrummet där hon tar på sig kläderna som hon hängt över stolsryggen kvällen innan och oftast hinner hon gå till vardagsrummet och sätta på tv:n och bläddra fram till rätt kanal. Klockan ringer ifrån köket.
På köksbordet ligger ett skärbräde i trä där äggkoppen som är formad som en fågel väntar, bredvid den en apelsin och snett bakom åt höger den största koppen, i den en tepåse, snöret hänger över kanten och hon binder den försiktigt om koppens öra, den lilla lappen i gult och orange vilar på skärbrädet. Hon fyller kastrullen med kallt vatten och låter ägget svalna och under tiden tittar hon ner i tekoppen och ser hur vattnet långsamt färgas till en kopparröd färg. Knäckebrödet har hon placerat framför den lilla gröna fågeln som nu får sällskap utav ägget.
Likadant varje morgon, varje vardagsmorgon samma sak. Varje dag är densamma.