Hösten, den kommer hur vida vi vill
eller inte. Oftast möter jag hösten med ont i magen och med en
känsla av att man är ensam i det mörka & blöta men inte i år,
inte den här gången. Jag möter hösten med ett leende på
läpparna.
Jag ha fått ut vad jag ville av
sommaren, en tre veckors betald semester som bestod av en resa till
Frankrike med min mor & far, många mysiga grillkvällar men nära
& kära, mycket träning, många flaskor bubbel, en konsert
tillsammans med min pojkvän, jag har odlat örter, blommor m m. på
balkongen, varit på festival med syster osv. Jag har gjort saker som
är små men som betyder massvis och saker som är stora och betyder
lika mycket.
Den här hösten måste jag ta hand om
mig. Jag har under ett par månader fått vara frisk med hjälp av
akupunktur men känner att det börjar vända åt det sämre igen,
det gör mig skiträdd. Så nu blir det fokus på att må bra, helt
enkelt. Jag ska äta så bra mat som möjligt dock tror jag inte att
det är bra, i varje fall inte för mig, att bara äta rätt och
nyttigt hela tiden utan jag tror att man måste få ta det där
glaset vin till maten eller den där skålen med glass framför
Skins. Jag ska fortsätta träna men jag måste tänka mig för
ordentligt, lära mig att lyssna på kroppen och inse att jag inte är
tillräckligt frisk för att göra Kaylas träningsprogram utan att
jag får hålla mig till power walks, joggingrundor och så ska jag
börja simma och jag måste lära mig att vissa dagar så fixar inte
min kropp att träna alls för då blir jag sjuk dagen därpå och
det hjälper inte att pressa sig för det misstaget ha jag gjort så
många gånger om. Jag och Philip har börjat få det mysigt &
fint i vår lägenhet men det är också något jag ska jobba vidare
med, att det blir ett hem för oss båda och en plats där vi känner
oss hemma, ett ställe som är vårt. Jag behöver det, jag behöver
ett hem där jag kan slappna av och samla ny energi. Jag tror att
hösten kommer bli fin om jag bara får fortsätta vara frisk.
Snälla!!
Om du som jag ibland låter dig se
världen med ett barns ögon så lovar jag dig att världen blir en
fantastiskt vacker plats. Jag finner mig ofta med blicken på de rosa
molnen som seglar förbi eller med blicken ner i marken på löven
som knastrar när jag promenerar över dom, hur fint solen skiner in
genom mitt fönster och kastar brandgula fyrkanter över
vardagsrumstapeten eller hur söta fåglarna är när de hoppar på
balkongräcket utanför när det regnar.
Man måste se de små sakerna, man
måste uppskatta de små sakerna, då blir livet mycket mysigare och
allt blir så mycket enklare. Man ska inte blunda för verkligheten,
den finns där och vi påminns hela tiden men man kan heller inte
alltid gå med huvudet fyllt av det man ser på morgonens nyheter
eller andra hemskheter som vi ser och hör för då vet jag att i varje fall jag
blir tokig, då kan jag inte leva. Så för att klara av alla
hemskheter måste jag få älska de vackra daggdropparna på löven
och hararna som jag ser nästan varje morgon när jag tar min genväg
till jobbet eller få känna det där kittliga och mysiga i magen när man slår hål på
Créme Brûléen. Jo, ibland måste vi tillåta oss att se världen med ett barns ögon.
