Expirer - My Ragnarsson

Jag vaknar av mardrömmar fler dagar i veckan och ofta är de utspelade i sovrummet… skulle kunna likna drömmarna som typ hallucinationer i det rum som jag befinner mig i. Jag har stängt fönstret i panik för att blod forsar in genom fönstret, jag har med pannan mot stolen bredvid sängen stirrar in i en liten flickas ögon och likaså vaknat för att möta en främmande mans blick i sängen mitt i mot mig utan att kunna röra mig eller skrika. Jag förstår nu att det är drömmar, livrädd blir jag så klart innan jag vaknar och kan tänka klart men som barn var jag alltid rädd. Jag fick på madrass flytta från mammas och pappas sovrum närmre och närmre mitt sovrum på övervåningen, som jag minns det höll vi på minst en vecka att flytta madrassen. Jag grät, grät och grät. Jag kan förstå att jag var så rädd, jag minns hur jag såg saker i hallen mellan mitt och lillasyster rum, särskilt en planka som stod lutad mot väggen, hur den hela tiden vajade fram och tillbaka och jag minns hur en äldre dam satt i hörnet i mitt rum. Tänk att se saker i den verkliga miljön och inte kunna reflektera, utan på verkligt tro att det ”spökar”. Klart jag var rädd! Glad att jag är äldre och har en möjlighet att tänka flera steg längre. Glad att jag har en sambo som kan lugna ner mig, få mig att somna om på två sekunder.   

Jag hade dock en dröm för någon vecka sedan som är lite annorlunda från de andra och egentligen kan det nog inte kallas för en mardröm men ja, det är ju min största rädsla i princip. Jag har lite svårt att släppa den, fast jag vet ju att det bara är en dröm.
I drömmen såg jag en ung man och en ung kvinna tillsammans med vad jag tror var deras första barn, ett litet barn, kanske ett år. Min kropp solvarm, sandstrand, blå himmel, klarblått vatten, de svalkade sig i vattenkanten. Jag såg på dig och sa, det där kommer jag aldrig att få uppleva.

Jag blir nästan lite ledsen när jag tänker på den för i stunden var den så verklig. Jag kunde verkligen känna solen i ansiktet, sanden mellan tårna men jag satt ju på utsidan av det som jag vill ha ut av mitt liv, troligen det jag vill mest i hela världen. Jag vill vara någons mamma och jag vill sitta i strandkanten med min man och vårt barn. Jag vill leva och jag vill känna solen på mina axlar, på min nästipp och oroa mig för solens strålar då mitt barn slänger av sig solhatten gång på gång, ingen större oro än så (ja, jag vet… det är nog en omöjlighet).

Jag tror inte att jag ska dö, det gör jag inte men det är klart att någonstans långt där inne finns väl en rädsla som tar sig uttryck på så sätt. Det är väl klart, alla vet ju att levern är viktig så självklart är det lite läskigt att inte veta om den är frisk eller inte. Det vore väl konstigt annars? Jag älskar ju livet och är nyfiken på hur det kommer att utspela sig.

Lite eftermiddagstankar såhär en tisdag. Tror att det väder vi haft de senaste dagarna lurar mitt huvud och tangentklickande fingrar till att tro att det är höst.