Expirer - My Ragnarsson

Så konstigt det är, hur vi kan påminnas om saker, hur vi kan fyllas av våra minnen bara genom att få höra en melodi eller känna en doft m m. det är så fantastiskt hur vår hjärna kan uppfatta olika saker så som ett ting i våra händer kan leda oss tillbaka till ett minne, så som nu när jag satt mig vi datorn.

Jag tog som vanligt på mig lurarna och startade upp Spotify och klickade mig vidare till spellistan Veckans tips, helt utan förvarning kom första låten på, Sigur Rós, Untitled #1. Jag kan inte komma ihåg vad som gjorde att min reaktion blev så stark, jag fick rysningar i precis hela kroppen, ingen kroppsdel blev orörd, mina ögon började tåras och bröstet blev varmt. Nu har jag spelat den om och om igen med samma reaktion men utan att få tillbaka minnet.

Idag när jag var hos min akupunktör pratade vi om precis just detta, så det kan slumpa sig ibland.

Vi pratade om hur häftig kroppen är, hur häftig människan är, allt liv och hur spännande det är. Vi sa att det man önskar så innerligt är att alla kunde få kastas tillbaka in i fina minnen. Vi tänkte på alla de som istället får minnen av de saker de allra helst skulle sudda ut. Hur somliga får ont i magen av helikopterns ljud, hur man kan kastas tillbaka till rädsla när larmet testas första måndagen varje månad eller hur mörkret kan påminna om saker som en gång gjort oss illa osv.

Jag har också kastats tillbaka till stunder och minnen som jag inte vill återuppleva, detta vid mer än ett tillfälle men de flesta av gångerna är det fina minnen jag får ta del av igen. Som hur jag får en känsla av jul när jag skalar en clementin eller hur jag påminns om hur mysigt jag och farfar hade det när vi åt pepparkakor med mögelost och hur mysigt det fortfarande är fast med en stor saknad eller hur jag i mammas och pappas trappuppgång ibland möts av lukten från mammas matlagning men istället kan känna lukten av och få smaken av mormors Frikadellsoppa i munnen när jag går förbi dörren där hon tidigare bott, hur jag fylls av Frankrike när jag går förbi en speciell sorts buske (som jag fortfarande inte vet namnet på), hur jag blir illamående av pastellfärger och då endast en precis färg av rosa, gul eller grön för den påminner mig om den där påsen som var fylld med biskvier som min moster köpte på ett bageri i ett rosa hus som numera inte finns kvar och istället är en målarfirma. Hur röd plysch påminner om morfar och hur ett sprut på handleden av min Chanel tar mig tillbaka till femtonåriga My och Lovisa i Göteborg med deras provremsor i plånböckerna och hur... ja, jag skulle kunna fortsätta hela natten men nu börjar klockan bli mycket och därav får jag sätta punkt, för idag.