Expirer - My Ragnarsson

Att man kan ha en så klar bild utav vem man är. Att man vet hur man kommer att reagera vid olika situationer, att känna att man är en samlad och stabil person, att man har full kontroll och känner sig själv ut och in, inga konstigheter alls. 

Ungefär så kände jag för ca. åtta månader sedan. När det bara var jag, ingen annan att tänka på. Det var bara jag. Ensam, stark och nöjd.    

Nu är jag lycklig och kär upp över öronen i en fantastisk människa. Tänka sig att jag har en pojkvän, en pojkvän som behandlar mig väl. 

Jag livrädd men nyfiken, trygg men mer osäker än någonsin i vissa stunder, gladare, busigare och jag kan se mig själv planera och fantisera om en framtid inte bara tillsammans med honom utan även saker som rör endast mig så som att jag faktiskt vet vad jag vill utbilda mig till. 

Jag är numera inte ensam och trots det kan jag känna mig ensammast på hela jorden när vi inte är tillsammans, jag saknar honom när han inte är här och jag som alltid trivdes med att vara ensam. Jag har någon vid min sida när jag behöver och även när jag inte behöver, jag kan finna någons hand vid min midja när mardrömmarna letar sig fram under natten, jag kan få gråta på någons axel när dagar är tuffa, jag kan skratta utan spärr med mina grisigaste läten, jag kan trots mina "för stora" lår eller min "tjocka" mage stå naken vid garderoben när jag väljer kläder och känna mig som den finaste i dina ögon och de där pussarna i pannan innan vi skiljs åt! 

Jag är skör och jag är oroligt rädd, jag ä rädd för att bli lämnad för jag vet att det skulle göra så fruktansvärt ont, jag skulle gå i tusen bitar men jag är stolt över att jag trots min rädsla står vi här, du och jag och ja, det betyder att jag någonstans på vägen rev ner den där förbaskade väggen och lät mig bli kär. Att vara en av personerna i ett VI är fantastiskt.