15 långa månader...

Nu måste det vända, jag går sönder. 

Samtalet som jag väntat på i månader skedde igår.

- Mitt råd är att du byter jobb.
- Vill du ha pengar?
- Vi är inte de som tittar i näsan på folk men du är intressant, kanske hör vi av oss och vill använda dig i forskning.
- Det finns ingen litteratur eller fakta som bevisar att fukt orsakar dessa symtom men du kan ju söka lite själv på immunförsvar och sjuka hus och se om du hittar något.
- Du är helt klart intressant, jag hör av mig senare tillfälle.

Så känns allt hopplöst och hjälpen så långt bort igen... förbannat!

Att man kan ha en så klar bild utav vem man är. Att man vet hur man kommer att reagera vid olika situationer, att känna att man är en samlad och stabil person, att man har full kontroll och känner sig själv ut och in, inga konstigheter alls. 

Ungefär så kände jag för ca. åtta månader sedan. När det bara var jag, ingen annan att tänka på. Det var bara jag. Ensam, stark och nöjd.    

Nu är jag lycklig och kär upp över öronen i en fantastisk människa. Tänka sig att jag har en pojkvän, en pojkvän som behandlar mig väl. 

Jag livrädd men nyfiken, trygg men mer osäker än någonsin i vissa stunder, gladare, busigare och jag kan se mig själv planera och fantisera om en framtid inte bara tillsammans med honom utan även saker som rör endast mig så som att jag faktiskt vet vad jag vill utbilda mig till. 

Jag är numera inte ensam och trots det kan jag känna mig ensammast på hela jorden när vi inte är tillsammans, jag saknar honom när han inte är här och jag som alltid trivdes med att vara ensam. Jag har någon vid min sida när jag behöver och även när jag inte behöver, jag kan finna någons hand vid min midja när mardrömmarna letar sig fram under natten, jag kan få gråta på någons axel när dagar är tuffa, jag kan skratta utan spärr med mina grisigaste läten, jag kan trots mina "för stora" lår eller min "tjocka" mage stå naken vid garderoben när jag väljer kläder och känna mig som den finaste i dina ögon och de där pussarna i pannan innan vi skiljs åt! 

Jag är skör och jag är oroligt rädd, jag ä rädd för att bli lämnad för jag vet att det skulle göra så fruktansvärt ont, jag skulle gå i tusen bitar men jag är stolt över att jag trots min rädsla står vi här, du och jag och ja, det betyder att jag någonstans på vägen rev ner den där förbaskade väggen och lät mig bli kär. Att vara en av personerna i ett VI är fantastiskt.  

Du är så nära mig men ändå så långt bort.
Jag gråter för de saker vi gjorde, för allt du gjort för mig och över alla de fina minnen jag har utav dig.
Mina tårar faller för alla de saker som vi aldrig tillsammans kommer att få uppleva och för att jag aldrig kommer kunna skapa fler minnen utav dig. För att jag alltid kommer att få undra hur det hade varit om du hade varit här.
Du är mig alltid så nära men ändå så långt bort. Ett fotografi i en ram på min vägg.

Varje dag är densamma.

Hennes svala fötter trippar över det slitna golvet i vardagsrummet. Sockarna har hon hängt över elementet under fönstret kvällen innan för att de ska vara gosigt varma när hon stiger ur sängen på morgonen. I de stickade sockarna tinar fötterna upp och hon gör en liten piruett och med hjälp av sockan glider hon ett halvt varv och fortsätter sedan mot köket.
Hon fyller tekokaren till hälften och sätter den på plattan bredvid den lilla kastrullen som innehåller två ägg, ett till frukosten och ett till tio-rasten. Allt är i sin ordning.
Fem minuter tills äggklockan ringer ifrån köket och de minuterna använder hon till att måla sitt ansikte framför badrumsspegeln och efter det går hon till sovrummet där hon tar på sig kläderna som hon hängt över stolsryggen kvällen innan och oftast hinner hon gå till vardagsrummet och sätta på tv:n och bläddra fram till rätt kanal. Klockan ringer ifrån köket.
På köksbordet ligger ett skärbräde i trä där äggkoppen som är formad som en fågel väntar, bredvid den en apelsin och snett bakom åt höger den största koppen, i den en tepåse, snöret hänger över kanten och hon binder den försiktigt om koppens öra, den lilla lappen i gult och orange vilar på skärbrädet. Hon fyller kastrullen med kallt vatten och låter ägget svalna och under tiden tittar hon ner i tekoppen och ser hur vattnet långsamt färgas till en kopparröd färg. Knäckebrödet har hon placerat framför den lilla gröna fågeln som nu får sällskap utav ägget.
Likadant varje morgon, varje vardagsmorgon samma sak. Varje dag är densamma.    

Paris!

I måndags kom jag tillbaka till Eksjö efter en helt fantastisk vecka i Paris tillsammans med min lillasyster. Vill du se hur vi hade det? Se min video på VideofyMe, Paris 2014.

VILL BARA FÅ VARA FRISK...