Jag vaknar av mardrömmar fler dagar i veckan och ofta är de utspelade i sovrummet… skulle kunna likna drömmarna som typ hallucinationer i det rum som jag befinner mig i. Jag har stängt fönstret i panik för att blod forsar in genom fönstret, jag har med pannan mot stolen bredvid sängen stirrar in i en liten flickas ögon och likaså vaknat för att möta en främmande mans blick i sängen mitt i mot mig utan att kunna röra mig eller skrika. Jag förstår nu att det är drömmar, livrädd blir jag så klart innan jag vaknar och kan tänka klart men som barn var jag alltid rädd. Jag fick på madrass flytta från mammas och pappas sovrum närmre och närmre mitt sovrum på övervåningen, som jag minns det höll vi på minst en vecka att flytta madrassen. Jag grät, grät och grät. Jag kan förstå att jag var så rädd, jag minns hur jag såg saker i hallen mellan mitt och lillasyster rum, särskilt en planka som stod lutad mot väggen, hur den hela tiden vajade fram och tillbaka och jag minns hur en äldre dam satt i hörnet i mitt rum. Tänk att se saker i den verkliga miljön och inte kunna reflektera, utan på verkligt tro att det ”spökar”. Klart jag var rädd! Glad att jag är äldre och har en möjlighet att tänka flera steg längre. Glad att jag har en sambo som kan lugna ner mig, få mig att somna om på två sekunder.   

Jag hade dock en dröm för någon vecka sedan som är lite annorlunda från de andra och egentligen kan det nog inte kallas för en mardröm men ja, det är ju min största rädsla i princip. Jag har lite svårt att släppa den, fast jag vet ju att det bara är en dröm.
I drömmen såg jag en ung man och en ung kvinna tillsammans med vad jag tror var deras första barn, ett litet barn, kanske ett år. Min kropp solvarm, sandstrand, blå himmel, klarblått vatten, de svalkade sig i vattenkanten. Jag såg på dig och sa, det där kommer jag aldrig att få uppleva.

Jag blir nästan lite ledsen när jag tänker på den för i stunden var den så verklig. Jag kunde verkligen känna solen i ansiktet, sanden mellan tårna men jag satt ju på utsidan av det som jag vill ha ut av mitt liv, troligen det jag vill mest i hela världen. Jag vill vara någons mamma och jag vill sitta i strandkanten med min man och vårt barn. Jag vill leva och jag vill känna solen på mina axlar, på min nästipp och oroa mig för solens strålar då mitt barn slänger av sig solhatten gång på gång, ingen större oro än så (ja, jag vet… det är nog en omöjlighet).

Jag tror inte att jag ska dö, det gör jag inte men det är klart att någonstans långt där inne finns väl en rädsla som tar sig uttryck på så sätt. Det är väl klart, alla vet ju att levern är viktig så självklart är det lite läskigt att inte veta om den är frisk eller inte. Det vore väl konstigt annars? Jag älskar ju livet och är nyfiken på hur det kommer att utspela sig.

Lite eftermiddagstankar såhär en tisdag. Tror att det väder vi haft de senaste dagarna lurar mitt huvud och tangentklickande fingrar till att tro att det är höst. 

Så precis på den där guldstolen med röd plyschsits sitter jag nu & skriver, dricker citron-te med ingefära och honung. 
Just nu har jag några dagar ledigt, det är verkligen guld värt att ha sammanhängande dagar av ledighet så man hinner vila upp sig mellan arbetspassen för ja, om några veckor börjar jag skolan igen utan att ha haft den där semestern som är så välbehövlig. Jag tar mina chanser allihopa och samlar energi, har varit den lugnaste sommaren någonsin om man bortser från att jag arbetar vill säga men ja, det är också så den behöver vara. 
Det har varit ganska mycket det här året hittills, flytten i januari till en ny stad, att börja studera, att flytta igen till en ny plats och att påbörja ett nytt jobb innan skolan hade slutat för sommaruppehåll och ja, mitt i allt så ligger ju det där frågetecknet… hälsan. Jag är så stolt över mig själv, att jag trots att jag inte mått bra fixat det första halvåret helt utan att stöta på några motgångar. Visst har det varit tufft, visst har jag gråtit många morgnar, dagar & kvällar och mått riktigt kasst men så himla kul det varit också, verkligen!
Så hälsan är fortfarande ett frågetecken, när jag tänker på hur jag mår så är det mycket som rör sig i mage, bröst och huvud samtidigt som det känns helt tomt & lugnt. Konstig känsla! För några månader sedan hittade man en förändring på levern, om det är ofarligt eller inte vet man ännu inte men jag känner mig ändå trygg, doktorerna här känns proffsiga, de verkar ha koll på mig och om ett halvår ska jag på min tredje röntgenundersökning av levern för att säkerhetsställa om förändringen är ofarlig eller inte. Jag känner mig trygg och jag har fått bra kontakt med en läkare på min Närhälsa. Vi ska talas vid nästa vecka då jag känner att jag inte bara kan kämpa på ännu ett halvår, jag behöver någon typ av hjälp innan dess. Jag är ta mig fan en kämpe, det vet jag nu mer än någonsin, men någon gång tar ju energin slut och även om jag inte är där nu så är det faktiskt 2 år & 10 månader som jag har kämpat på så ja, det vore skönt med bara minsta lilla som kan underlätta för mig. I skolan kan jag inte få hjälp med t.ex. längre tid för inlämning om jag inte har ett läkarintyg som visar på att jag har någon typ av diagnos så man hamnar i en ganska klämd sits. Det är dock lättare att studera än att jobba, jag planerar mina dagar med plugg, power naps, mat, promenader och annat som gör att jag mår bättre och nu har jag dessutom fått träffa en sjukgymnast så får lägga in lite pauser med övningar också så ska jag nog klara mig fram till jul också om så är fallet.
Jag känner mig som tidigare sagt trygg, det är sådan skillnad på hur jag bemötts här inom sjukvården och hur jag upplevt många, inte alla men många möten tidigare. Alla jag stött på nu är trevliga och tar väl hand om mig, lyssnar, frågar och jag behöver inte tjata och ligga på utan saker och undersökningar sker ändå och jag har inte behövt känna mig som något katten släpat in, inte en enda gång och då har det varit en hel del besök med olika läkare.
Jag hade faktiskt en period för bara några veckor sedan som jag kände mig piggare, uppförsbackarna på promenaden gick lätt, jag kände mig nästintill utvilad när jag vaknade och höll mig pigg trots långa arbetspass. Mycket tror jag beror på att jag inte behöver lägga energi på att få hjälp, jag litar på att de hör av sig och gör sitt bästa för att hjälpa mig. Det är en go känsla särskilt när man pratar om levern som kroppens fabrik, då behöver man känna att någon har koll, att man är trygg!

Känner mig ungefär sjuhundrakilo lättare efter att ha skrivit av mig lite… det är tungt att hålla det inom sig för egentligen snurrar tankarna dag som natt mer eller mindre men skulle jag dela mina tankar jämt så ah, då har jag nog ingen kvar att hänga med snart så att skriva är guld värt!
Nu får det bli en varm toast, en kopp te till och ett avsnitt av någon engelsk serie där de bygger upp förfallna byggnader till bostäder. Bra avslut på den här dagen!

/ My Ragnarsson