Doktorn sa idag att jag är så lugn i mitt sätt att berätta om hur jag mår, att jag verkar så stabil.

Tacksam var jag för att doktorn sa att -nej, detta verkar inte vara psykiskt, du sänder mig inga sådana vibbar alls.   

Ja, mycket tacksam är jag då min största rädsla är att jag ska få en läkare som går direkt till slutsatsen att det är mitt huvud som spökar för jag vet att många av mina symtom liknar symtomen för en människa som inte mår bra psykiskt. Jag har själv spekulerat i detta för visst finns det alltid en risk att man hamnar där själv utan att man märker det så är trillar man rakt i den där fasansfulla väggen t.ex. men nej, hur jag än vecklar ut och in på mig själv så känner jag att jag psykiskt mår bra. Jag är ta mig fan kär i livet, jag älskar det liv jag har, varje dag. Som min sambo säger med jämna mellanrum, - du älskar så många saker, älskling!

Vet ni vad. Jag talar så lugnt om hur jag mår med doktorn för jag är inte speciellt rädd. Går man och tror att livet ska vara en dans på rosor utan dippar och motgångar så kommer man snart bli deprimerad och besviken på det liv man "fått". Livet är ingen jävla dans, vi stöter på motgångar från och till. Livet tar ingen som helst hänsyn och är extremt orättvist. Ingen, ingen, ingen kommer att leva ett liv där man lever helt utan motgång, svåra beslut och sorg. Om någon mot förmodan gjort det så har man inte levt...  livet är oberäkneligt och fullt av både glädje, sorg och vissa stunder får vi till och med känna på den där den där dansen på rosor. 

Det är svårt att omfamna de händelserna som fört mig till tårar och jag vet att jag kommer behöva fälla många fler men det är så livet ser ut och man måste försöka leva det utan att vara för ängslig och orolig. Hur fånigt det än låter så har man bara ett liv och inte tänker jag leva det med att vara rädd över vad som kan tänkas hända. Jag är inte rädd för att få veta vad som är på tok i min kropp, när jag väl vet kan jag göra det bästa av situationen som nu är ohållbar och ett stort ömt frågetecken. Det är lätt att säga nu när jag lever i ovisshet och kan hoppas på att det är borrelia eller något annat som går att behandla men när jag vet vad det är som orsakat de här två åren av kamp så ska jag om det så behövs påminna mig om att jag älskar så många saker!  

Om en vecka har jag ett besök hos läkaren. Jag har så mycket förhoppningar på det mötet. Denna gång kommer remissen från företagshälsovårdens läkare och enligt hans önskemål ska de köra uteslutningsmetoden och ta reda på vad tusan det är som är fel. Hoppas innerligt att den läkare jag ska träffa kan lyssna på mig, ta mig på allvar och som inte låter mig ännu en gång stå utan svar. Hjälplös som de senaste två åren.

Varje morgon när jag vaknar känns det som om jag inte vilat en blund, jag är helt slut, jättetrött och det känns som om jag har jättehög feber men det har jag nästan aldrig utan oftast är temperaturen lägre än 37 grader. Det känns som om jag hela natten hängt upp och ner, som om allt blod finns i huvudet... ni vet som när man var liten och stod på huvudet så känns det som om det dunkar, trycker och bultar, precis så tungt känns huvudet fast med en extrem smärta som går från vänster sida av pannan, ner över örat, ner över hela bakhuvudet och ner i nacken, vissa dagar fortsätter smärtan ner i ryggen, Det är alltid vänster sida. När jag reser mig känns det som om pulsen rusar uppåt och jag blir snurrig. När jag sedan går till toaletten och möts av det starka ljuset från lampan så fylls jag med en extrem smärta, inte så som det var förr som ni nog alla känner igen, att man är nyvaken och tycker ljuset är obehagligt utan det jag känner nu är en huggande smärta i huvudet, vid tinningarna och illamåendet hälsar på. Hela morgonen försöker jag vara stark, jag gör mig i ordning och äter alltid en god frukost framför Nyhetsmorgon innan det är dags att promenera iväg till jobbet fast allt jag egentligen vill är att släcka lampan och krypa ner i sängen i ett kolsvart rum och sova i timmar. För de 9-10 timmarna jag sovit under natten inte är nog. 

På vägen till jobbet, ungefär halvvägs börjar jag känna mig något piggare och jag har energi som räcker i ca. fyra timmar innan jag träffas av en käftsmäll av trötthet och jag börjar ännu en gång må illa och får tillbaka huvudvärken och jag känner mig vimsig som om jag inte kan ta in information och som om hjärnan inte fungerar som den ska så som vid mellanmålet när jag ska duka bordet, jag känner att jag får koncentrera mig jättemycket för att ställa fram sakerna rätt på de två borden. 

Jag står ut, jag gör mitt jobb så gott det går, jag fixar mitt jobb och jag gör det bra. Jag älskar ju mitt arbete, det gör jag verkligen! Jag har bett mina arbetskamrater säga till mig om jag inte klarar mitt jobb, om de känner att jag är mer en börda än en tillgång. De säger att det inte alls är på det viset och jag tror på mina kollegor och jag tror att jag faktiskt lyckas hålla mig uppe rätt bra, det tror jag. Alla sjukdagar är dock ett problem, det är jag medveten om.

När jag kommer hem dimper jag rakt ner i soffan eller sängen och vilar innan jag kan laga/äta mat. På kvällarna ligger/sitter jag mest i soffan, vissa kvällar måste jag sitta upp för att när jag ligger ner känns det som om huvudet ska sprängas och vissa kvällar kräks jag utan några som helst magsymtom, utan förvarning. Jag kryper sedan i säng vid sådär kl. 21. 

Så här är det varje dag, som att vakna upp med influensa varje dag. Vissa dagar kan vara lite bättre, lite lindrigare men de gångerna blir mer och mer sällan. 

Snart har jag ingen livskvalitet kvar. Jag väljer bort saker hela tiden. Som förra helgen när i princip alla min vänner åkte till Göteborg för att fira Halloween men jag väljer att stanna hemma eftersom jag inte kan gå hem när jag känner att jag behöver eller varje dag när jag tittar på mina löparskor på hyllan i hallen eller när jag får hoppa festen för att den råkar vara en lördag eftersom jag behöver två dagar att vila upp mig på för att inte bli sjuk till måndagen. Hela tiden väljer jag bort saker. Hela tiden försöker jag hålla huvudet högt med ett leende på läpparna för vem vill vistas kring en person som hela tiden mår dåligt? 

Nu står jag snart inte ut längre, jag behöver ett svar & hjälp. Håll tummarna för mig och för nästa fredag.  

Instängd med drömmar, viljan att nå mål, med längtan efter svettdroppar som letar sig från min panna och ner till ögonfransarna medan några fortsätter ner över kinderna, saknaden efter att få känna sig stark och utvilad när man kliver ur sängen på morgonen och fylld med energi.

Det onda i magen – det dåliga samvetet i min frånvaro från jobbet, i relationerna, i hemmet, oron över hälsan och frustrationen. Ja, framförallt frustrationen.

Man har bara en kropp, den ska man ju ta hand om, ja...

Så konstigt det är, hur vi kan påminnas om saker, hur vi kan fyllas av våra minnen bara genom att få höra en melodi eller känna en doft m m. det är så fantastiskt hur vår hjärna kan uppfatta olika saker så som ett ting i våra händer kan leda oss tillbaka till ett minne, så som nu när jag satt mig vi datorn.

Jag tog som vanligt på mig lurarna och startade upp Spotify och klickade mig vidare till spellistan Veckans tips, helt utan förvarning kom första låten på, Sigur Rós, Untitled #1. Jag kan inte komma ihåg vad som gjorde att min reaktion blev så stark, jag fick rysningar i precis hela kroppen, ingen kroppsdel blev orörd, mina ögon började tåras och bröstet blev varmt. Nu har jag spelat den om och om igen med samma reaktion men utan att få tillbaka minnet.

Idag när jag var hos min akupunktör pratade vi om precis just detta, så det kan slumpa sig ibland.

Vi pratade om hur häftig kroppen är, hur häftig människan är, allt liv och hur spännande det är. Vi sa att det man önskar så innerligt är att alla kunde få kastas tillbaka in i fina minnen. Vi tänkte på alla de som istället får minnen av de saker de allra helst skulle sudda ut. Hur somliga får ont i magen av helikopterns ljud, hur man kan kastas tillbaka till rädsla när larmet testas första måndagen varje månad eller hur mörkret kan påminna om saker som en gång gjort oss illa osv.

Jag har också kastats tillbaka till stunder och minnen som jag inte vill återuppleva, detta vid mer än ett tillfälle men de flesta av gångerna är det fina minnen jag får ta del av igen. Som hur jag får en känsla av jul när jag skalar en clementin eller hur jag påminns om hur mysigt jag och farfar hade det när vi åt pepparkakor med mögelost och hur mysigt det fortfarande är fast med en stor saknad eller hur jag i mammas och pappas trappuppgång ibland möts av lukten från mammas matlagning men istället kan känna lukten av och få smaken av mormors Frikadellsoppa i munnen när jag går förbi dörren där hon tidigare bott, hur jag fylls av Frankrike när jag går förbi en speciell sorts buske (som jag fortfarande inte vet namnet på), hur jag blir illamående av pastellfärger och då endast en precis färg av rosa, gul eller grön för den påminner mig om den där påsen som var fylld med biskvier som min moster köpte på ett bageri i ett rosa hus som numera inte finns kvar och istället är en målarfirma. Hur röd plysch påminner om morfar och hur ett sprut på handleden av min Chanel tar mig tillbaka till femtonåriga My och Lovisa i Göteborg med deras provremsor i plånböckerna och hur... ja, jag skulle kunna fortsätta hela natten men nu börjar klockan bli mycket och därav får jag sätta punkt, för idag.   

Hösten, den kommer hur vida vi vill eller inte. Oftast möter jag hösten med ont i magen och med en känsla av att man är ensam i det mörka & blöta men inte i år, inte den här gången. Jag möter hösten med ett leende på läpparna.

Jag ha fått ut vad jag ville av sommaren, en tre veckors betald semester som bestod av en resa till Frankrike med min mor & far, många mysiga grillkvällar men nära & kära, mycket träning, många flaskor bubbel, en konsert tillsammans med min pojkvän, jag har odlat örter, blommor m m. på balkongen, varit på festival med syster osv. Jag har gjort saker som är små men som betyder massvis och saker som är stora och betyder lika mycket.

Den här hösten måste jag ta hand om mig. Jag har under ett par månader fått vara frisk med hjälp av akupunktur men känner att det börjar vända åt det sämre igen, det gör mig skiträdd. Så nu blir det fokus på att må bra, helt enkelt. Jag ska äta så bra mat som möjligt dock tror jag inte att det är bra, i varje fall inte för mig, att bara äta rätt och nyttigt hela tiden utan jag tror att man måste få ta det där glaset vin till maten eller den där skålen med glass framför Skins. Jag ska fortsätta träna men jag måste tänka mig för ordentligt, lära mig att lyssna på kroppen och inse att jag inte är tillräckligt frisk för att göra Kaylas träningsprogram utan att jag får hålla mig till power walks, joggingrundor och så ska jag börja simma och jag måste lära mig att vissa dagar så fixar inte min kropp att träna alls för då blir jag sjuk dagen därpå och det hjälper inte att pressa sig för det misstaget ha jag gjort så många gånger om. Jag och Philip har börjat få det mysigt & fint i vår lägenhet men det är också något jag ska jobba vidare med, att det blir ett hem för oss båda och en plats där vi känner oss hemma, ett ställe som är vårt. Jag behöver det, jag behöver ett hem där jag kan slappna av och samla ny energi. Jag tror att hösten kommer bli fin om jag bara får fortsätta vara frisk. Snälla!!

Om du som jag ibland låter dig se världen med ett barns ögon så lovar jag dig att världen blir en fantastiskt vacker plats. Jag finner mig ofta med blicken på de rosa molnen som seglar förbi eller med blicken ner i marken på löven som knastrar när jag promenerar över dom, hur fint solen skiner in genom mitt fönster och kastar brandgula fyrkanter över vardagsrumstapeten eller hur söta fåglarna är när de hoppar på balkongräcket utanför när det regnar.

Man måste se de små sakerna, man måste uppskatta de små sakerna, då blir livet mycket mysigare och allt blir så mycket enklare. Man ska inte blunda för verkligheten, den finns där och vi påminns hela tiden men man kan heller inte alltid gå med huvudet fyllt av det man ser på morgonens nyheter eller andra hemskheter som vi ser och hör för då vet jag att i varje fall jag blir tokig, då kan jag inte leva. Så för att klara av alla hemskheter måste jag få älska de vackra daggdropparna på löven och hararna som jag ser nästan varje morgon när jag tar min genväg till jobbet eller få känna det där kittliga och mysiga  i magen när man slår hål på Créme Brûléen. Jo, ibland måste vi tillåta oss att se världen med ett barns ögon. 

15 långa månader...

Nu måste det vända, jag går sönder. 

Samtalet som jag väntat på i månader skedde igår.

- Mitt råd är att du byter jobb.
- Vill du ha pengar?
- Vi är inte de som tittar i näsan på folk men du är intressant, kanske hör vi av oss och vill använda dig i forskning.
- Det finns ingen litteratur eller fakta som bevisar att fukt orsakar dessa symtom men du kan ju söka lite själv på immunförsvar och sjuka hus och se om du hittar något.
- Du är helt klart intressant, jag hör av mig senare tillfälle.

Så känns allt hopplöst och hjälpen så långt bort igen... förbannat!