Hösten, den kommer hur vida vi vill eller inte. Oftast möter jag hösten med ont i magen och med en känsla av att man är ensam i det mörka & blöta men inte i år, inte den här gången. Jag möter hösten med ett leende på läpparna.

Jag ha fått ut vad jag ville av sommaren, en tre veckors betald semester som bestod av en resa till Frankrike med min mor & far, många mysiga grillkvällar men nära & kära, mycket träning, många flaskor bubbel, en konsert tillsammans med min pojkvän, jag har odlat örter, blommor m m. på balkongen, varit på festival med syster osv. Jag har gjort saker som är små men som betyder massvis och saker som är stora och betyder lika mycket.

Den här hösten måste jag ta hand om mig. Jag har under ett par månader fått vara frisk med hjälp av akupunktur men känner att det börjar vända åt det sämre igen, det gör mig skiträdd. Så nu blir det fokus på att må bra, helt enkelt. Jag ska äta så bra mat som möjligt dock tror jag inte att det är bra, i varje fall inte för mig, att bara äta rätt och nyttigt hela tiden utan jag tror att man måste få ta det där glaset vin till maten eller den där skålen med glass framför Skins. Jag ska fortsätta träna men jag måste tänka mig för ordentligt, lära mig att lyssna på kroppen och inse att jag inte är tillräckligt frisk för att göra Kaylas träningsprogram utan att jag får hålla mig till power walks, joggingrundor och så ska jag börja simma och jag måste lära mig att vissa dagar så fixar inte min kropp att träna alls för då blir jag sjuk dagen därpå och det hjälper inte att pressa sig för det misstaget ha jag gjort så många gånger om. Jag och Philip har börjat få det mysigt & fint i vår lägenhet men det är också något jag ska jobba vidare med, att det blir ett hem för oss båda och en plats där vi känner oss hemma, ett ställe som är vårt. Jag behöver det, jag behöver ett hem där jag kan slappna av och samla ny energi. Jag tror att hösten kommer bli fin om jag bara får fortsätta vara frisk. Snälla!!

Om du som jag ibland låter dig se världen med ett barns ögon så lovar jag dig att världen blir en fantastiskt vacker plats. Jag finner mig ofta med blicken på de rosa molnen som seglar förbi eller med blicken ner i marken på löven som knastrar när jag promenerar över dom, hur fint solen skiner in genom mitt fönster och kastar brandgula fyrkanter över vardagsrumstapeten eller hur söta fåglarna är när de hoppar på balkongräcket utanför när det regnar.

Man måste se de små sakerna, man måste uppskatta de små sakerna, då blir livet mycket mysigare och allt blir så mycket enklare. Man ska inte blunda för verkligheten, den finns där och vi påminns hela tiden men man kan heller inte alltid gå med huvudet fyllt av det man ser på morgonens nyheter eller andra hemskheter som vi ser och hör för då vet jag att i varje fall jag blir tokig, då kan jag inte leva. Så för att klara av alla hemskheter måste jag få älska de vackra daggdropparna på löven och hararna som jag ser nästan varje morgon när jag tar min genväg till jobbet eller få känna det där kittliga och mysiga  i magen när man slår hål på Créme Brûléen. Jo, ibland måste vi tillåta oss att se världen med ett barns ögon. 

15 långa månader...

Nu måste det vända, jag går sönder. 

Samtalet som jag väntat på i månader skedde igår.

- Mitt råd är att du byter jobb.
- Vill du ha pengar?
- Vi är inte de som tittar i näsan på folk men du är intressant, kanske hör vi av oss och vill använda dig i forskning.
- Det finns ingen litteratur eller fakta som bevisar att fukt orsakar dessa symtom men du kan ju söka lite själv på immunförsvar och sjuka hus och se om du hittar något.
- Du är helt klart intressant, jag hör av mig senare tillfälle.

Så känns allt hopplöst och hjälpen så långt bort igen... förbannat!

Att man kan ha en så klar bild utav vem man är. Att man vet hur man kommer att reagera vid olika situationer, att känna att man är en samlad och stabil person, att man har full kontroll och känner sig själv ut och in, inga konstigheter alls. 

Ungefär så kände jag för ca. åtta månader sedan. När det bara var jag, ingen annan att tänka på. Det var bara jag. Ensam, stark och nöjd.    

Nu är jag lycklig och kär upp över öronen i en fantastisk människa. Tänka sig att jag har en pojkvän, en pojkvän som behandlar mig väl. 

Jag livrädd men nyfiken, trygg men mer osäker än någonsin i vissa stunder, gladare, busigare och jag kan se mig själv planera och fantisera om en framtid inte bara tillsammans med honom utan även saker som rör endast mig så som att jag faktiskt vet vad jag vill utbilda mig till. 

Jag är numera inte ensam och trots det kan jag känna mig ensammast på hela jorden när vi inte är tillsammans, jag saknar honom när han inte är här och jag som alltid trivdes med att vara ensam. Jag har någon vid min sida när jag behöver och även när jag inte behöver, jag kan finna någons hand vid min midja när mardrömmarna letar sig fram under natten, jag kan få gråta på någons axel när dagar är tuffa, jag kan skratta utan spärr med mina grisigaste läten, jag kan trots mina "för stora" lår eller min "tjocka" mage stå naken vid garderoben när jag väljer kläder och känna mig som den finaste i dina ögon och de där pussarna i pannan innan vi skiljs åt! 

Jag är skör och jag är oroligt rädd, jag ä rädd för att bli lämnad för jag vet att det skulle göra så fruktansvärt ont, jag skulle gå i tusen bitar men jag är stolt över att jag trots min rädsla står vi här, du och jag och ja, det betyder att jag någonstans på vägen rev ner den där förbaskade väggen och lät mig bli kär. Att vara en av personerna i ett VI är fantastiskt.  

Du är så nära mig men ändå så långt bort.
Jag gråter för de saker vi gjorde, för allt du gjort för mig och över alla de fina minnen jag har utav dig.
Mina tårar faller för alla de saker som vi aldrig tillsammans kommer att få uppleva och för att jag aldrig kommer kunna skapa fler minnen utav dig. För att jag alltid kommer att få undra hur det hade varit om du hade varit här.
Du är mig alltid så nära men ändå så långt bort. Ett fotografi i en ram på min vägg.

Varje dag är densamma.

Hennes svala fötter trippar över det slitna golvet i vardagsrummet. Sockarna har hon hängt över elementet under fönstret kvällen innan för att de ska vara gosigt varma när hon stiger ur sängen på morgonen. I de stickade sockarna tinar fötterna upp och hon gör en liten piruett och med hjälp av sockan glider hon ett halvt varv och fortsätter sedan mot köket.
Hon fyller tekokaren till hälften och sätter den på plattan bredvid den lilla kastrullen som innehåller två ägg, ett till frukosten och ett till tio-rasten. Allt är i sin ordning.
Fem minuter tills äggklockan ringer ifrån köket och de minuterna använder hon till att måla sitt ansikte framför badrumsspegeln och efter det går hon till sovrummet där hon tar på sig kläderna som hon hängt över stolsryggen kvällen innan och oftast hinner hon gå till vardagsrummet och sätta på tv:n och bläddra fram till rätt kanal. Klockan ringer ifrån köket.
På köksbordet ligger ett skärbräde i trä där äggkoppen som är formad som en fågel väntar, bredvid den en apelsin och snett bakom åt höger den största koppen, i den en tepåse, snöret hänger över kanten och hon binder den försiktigt om koppens öra, den lilla lappen i gult och orange vilar på skärbrädet. Hon fyller kastrullen med kallt vatten och låter ägget svalna och under tiden tittar hon ner i tekoppen och ser hur vattnet långsamt färgas till en kopparröd färg. Knäckebrödet har hon placerat framför den lilla gröna fågeln som nu får sällskap utav ägget.
Likadant varje morgon, varje vardagsmorgon samma sak. Varje dag är densamma.    

Paris!

I måndags kom jag tillbaka till Eksjö efter en helt fantastisk vecka i Paris tillsammans med min lillasyster. Vill du se hur vi hade det? Se min video på VideofyMe, Paris 2014.